En vandring mot solen
Ännu en varm och kuperad dag i de gröna linsernas land. Vi möter en idisslande get, går 500 höjdmeter ner för att svalka oss i en flod och går sedan lika många meter upp på andra sidan för att plötsligt hamna på Frankrikes simplaste café.
Katedralen i Le Puy är startpunkten för horder av pilgrimsvandrare. Här kan man förse sig med snäckskal och vandringsstav vilka är obligatorisk rekvisita tillsammans med en stämpelbok som ska fyllas på vägen. Men just denna dag är fokus på ett helt annat håll. Vi anpassar oss till klädkoden och drar på polka-dot-tröja respektive Tour de France-keps på denna etapp som börjar med 20 km nästan konstant uppförsbacke och slutar med en underbar table d’hôte.
Nu vet vi hur lederna ser ut öster om Ruhrområdet. Efter att ha krånglat oss fram några dagar genom hyggen och småtrista städer börjar landskap och byar äntligen få lite charm igen. Det här ska nog ordna till sig!
Dagens långa tur längs panoramaleden Sauerland Höhenflug får stå okommenterad. Är bäst så.
Det börjar vackert längs Sorpesees campingplatser och diverse vattenaktiviteter. Vi lämnar sjön och äntligen får vi ”normala” vandringsleder intill blomstrande diken och kohagar. Lyckan blir kort. När leden går in i skogen finns icke stigen mer. Vi följer istället skogsmaskinernas hjulspår alltmedan kalhyggen varvas med enorma flisfält. Dagen avslutas med några snabba km på sköna grusvägar ner till Plettenberg. Där vi bor på ett litet hotell kombinerat med biograf. Blir otroligt sugna på kvällens Top Gun dubbad på tyska, men backar ur.
Tyskland är inte alltid underbart. Dagens tur genom Ruhrs Wanderparadies gick mellan två sjöar, läs dammar, som irriterande nog nåddes via dryga uppförsbackar. Vägen gick vi längs asfalterade elcykelleder, över fula kalhyggen och genom enstaka skyfall. När det väl var dags för lunch var det proklamerat Ruhetag i byn. Ett tyskt oskick och butiksägarna låg alla hemma på sofflocket. Vi lyckades få en ljummen korv, men sedan vände lyckan med en bit champagnetårta och dagen avslutades i dur med en stund i relaxavdelningen.
Äntligen fick vi ett umpa-umpa-party! På ”Brygghus löken” där det serveras dunkel – och vi som just haft lång lunchpaus… äsch, men det blev bara en. Dessförinnan passerade vi ännu en blomstrande kurpark, med en jättefin men svårförståelig bi-mat-automat. Vi landar vid Möhnesee där det råkar vara bröllopsfest. Smyger till rummet i våra sunkiga vandringskläder och drar upp klänning och skjorta ur ryggsäckarna. Redo för middag.
Vi trillar in på pilgrimsvägen igen och den tar oss genom kurpark och matfestival i Lippstadt innan vi hamnar i ett (o?)naturligt kaos. En 10-minutersstorm har gjort plockepinn av träd och förflyttat hustak och storkbon. Uttrarna protesterar. Nu är pingst vilket firas med umpa-umpa och modernare basgångar. Tyvärr är vi inte bjudna utan får njuta våra pilgrimsöl bland schnitzlar och jämnåriga med musiken som kuliss.
Så vinglar vi över det sista vattendraget på en kortare etapp bland korkekar och fotogeniska fåraherdar. Förvirrade av de av närheten till Spanien hoppande tidszonerna anländer vi till slutmålet en timme för tidigt och hinner för ovanlighetens skull gå på konditori.
Middagen serveras bakom den röda dörren var instruktionen. Större var inte byn. Nu har vi med saknad lämnat Douro-floden, men i övrigt är landskapet sig likt. Idag går vattendragen vinkelrätt mot stigen och det blir rejält kuperat när vi fortsätter söderut genom tjurhagar, förbi förhistoriska hällmålningar och upp till en utsökt middag som inleds med den lokala specialiteten brödkorv.