Dagen börjar i den kristna motsvarigheten till Mecka där jungfru Maria inte för så länge sedan uppenbarade sig och berättade tre hemlisar för några barn. Nu är hela stan späckad med souvenirshoppar. Vem kan stå emot en självlysande madonna? Inte vi i vilket fall. Turen går via påvens nybyggda helikopterplatta, förbi en underbar lunchrestaurang och slutar i en svalkande pool.
Påven kommer inte förrän nästa vecka, men vi har redan nu fått tillskott från ovan. Det är två fräscha vandrare som ska sällskapa oss de sista etapperna ner mot havet.
Vi är inte ensamma i stan. Hit vallfärdas från när och fjärran och det är en ”salig” blandning av knägående katoliker och panamahattsprydda turister. Om ett par dagar anländer påven och då är det risk att det blir lapp på luckan. Mer än 300000 tar man av säkerhetsskäl inte in.Vill man ha skugga får man finna sig i att få andlig vägledning på köpet. Det predikas under dygnets alla ljusa timmar. Precis här stötte jungfru Maria för drygt hundra år sedan på tre bondbarn, Lucia, Francisco och Jacinta, och av någon outgrundlig anledning delgav hon dem varsin hemlig förutsägelse.
Två av dem läckte ut tidigt, att helvetet verkligen finns och att andra världskriget var på väg, men den tredje hölls länge hemlig. Till slut kunde inte den polska påven hålla inne med att det var ett attentat mot honom som här förutspåddes av den obefläckade jungfru Maria. Det förlänade honom en staty på Fatimas torg. Att han även var känd för att se mellan fingrarna när det gällde sexuella övergrepp verkar ha fallit i glömska.
Staden är full med små affärer, men utbudet är ganska enahanda. Och oemotståndligt. Frågan är om man vill att jungfrun ska vara självlysande eller byta färg med temperaturen.
Vi kan inte klaga på den tydliga markeringen av leden. Däremot är vårt fokus det motsatta och det är inte helt enkelt att hitta tillbaka. Tänk så många vilsekomna återvändande pilgrimer det måste finnas längs stigarna.
Påven anländer förstås från himlen och den nyasfalterade helikopterplattan skvallrar om var han väntas nedstiga. Och visst ansas vägrenens gula gräs enkom får hans skull. Fint ska det vara.Vi tycker det är ett härligt väder, men dessa tjocka skifferhus, Casas de Xisto, vittnar om att det kan bli för mycket av det goda. Här gäller att stänga ute värme, vind och kyla. De var rätt klimatsmarta på den tiden. Och mindre fokuserade på ljusinsläpp.Det är charmiga små byar vi passerar, men inte ens i centrum hittar vi några öppna matställen.
Däremot en uppiggande portion streetart som omväxling till all natur.
C’est la vie ce va passer! Ett socialrealistiskt stilleben som skulle platsat på vilket modernt konstmuseum som helst.Klockan 17:11 är lunchhungern stillad. Bakom väggen finns just en sådan liten familjerestaurang som man fantiserar om. Inte stor, men det fanns sittplatser så det räckte till oss alla fyra. Och surkålgryta kvar så att vi blev mätta. Självklart var hela den pratglada familjen där. Det var bara dotterns skateboard som inte fick följa med in. Undrar vilken språk vi pratade?Fördelen med att vandra i varma länder är att även enklare boenden måste anpassa sig till livets realiteter. När solen stekt en hel dag vill varje normalt funtad människa svalka sig. Livet är underbart.
