En vandring mot solen
Den dagliga fårförflyttningen möter vi redan i dörren, men sedan bär det av, ner från Serra da Estrela. Och utför går det hela dagen längs med, ovanpå, och även i floden. Det går fort. När vi väl går. Hade det inte varit för det ofantligt intressanta elmuseet, flodbadet, alla tallar som måste fotograferas, fiken … så hade vi varit nere vid lunchtid. En hund fick vi med oss också, igen. Landar på platt mark i Sandomil framåt aftonen.
Det blir en magisk dag uppe i det blå. Ensamma på bergskammen traskar vi mellan toppar och balanserande stenar. Efter sex timmars vandring korsar vår väg en alldeles riktig väg och en overkligt verklig ”vägkrog”. Ostmackan vid dagens första möte med omvärlden blir en perfekt energikick inför den onödigt snåriga och branta nedstigningen till vår by . På huvudgatan möts vi av en törstig getskock, samt en man som jagar en bock med en hink. Skönt att vara tillbaka i civilisationen igen.
Vägen uppför berget är snitslad med små byar och i varje by finns en liten bar. Här prepareras lotterier, med allt från sardiner till fotbollar i vinst. På en annan bar diskuteras det skenande priset på bacalao. Vandringsstigarna är breda, sandiga och tätt mönstrade av fårklövar. Inte har den här GR-leden tillkommit för vår skull. Vi fortsätter förbi vackra vyer blandade med törnesnår upp till slutbaren där vi kvitterar ut nyckeln till hus nummer 1 tvärs över torget. Nu är vi halvvägs till toppen. Ser ut att vara sämre med barer sista biten.
Temperaturen har gått några grader, men bygatorna är fortfarande tomma. Ute är bara någon enstaka herde med sin glupska fårflock. Och så vi tappra vandrare som halvvägs siktat in en bassäng med svalkande bad och bar. Att den enligt säkra rykten är öppen hjälper föga för att öppna den låsta entrén. Iskallt vatten tigger vi istället via en dement dam på hemmet mittemot. Det tog ett tag. Dagen slutar i dur med isglass och bad och i fjärran syns Serra da Estrelas höjder. Imorgon bär det uppåt.
Det är ett strålande väder och humöret är på topp. Vamos! De 19 kilometrarna dansar vi fram på ett kick och sedan ligger vi vid poolen och dricker drinkar sa vi glatt. Men solen står i zenit och det är +36 i skuggan och det där med vandring var ingen toppenidé. Särskilt när stigen plötsligt går upp i rök och huvudet kokar. Fram kom vi. Sent! Och poolen hade stängt. Men bacalaon var underbar och natten ljum.
Så vinglar vi över det sista vattendraget på en kortare etapp bland korkekar och fotogeniska fåraherdar. Förvirrade av de av närheten till Spanien hoppande tidszonerna anländer vi till slutmålet en timme för tidigt och hinner för ovanlighetens skull gå på konditori.
Middagen serveras bakom den röda dörren var instruktionen. Större var inte byn. Nu har vi med saknad lämnat Douro-floden, men i övrigt är landskapet sig likt. Idag går vattendragen vinkelrätt mot stigen och det blir rejält kuperat när vi fortsätter söderut genom tjurhagar, förbi förhistoriska hällmålningar och upp till en utsökt middag som inleds med den lokala specialiteten brödkorv.