Om man nödvändigtvis ska ut och vandra i regn och rusk så är Frankrike inget dumt val. Det gör sig ganska bra i väta, åtminstone i bild, och i efterhand är känslan att vädret under de 30 långa kilometerna inte var så pjåkigt ändå. Utom möjligen vid målgången.
Dags igen. Sauzet är inte mycket mer än en vägkorsning, men en trevlig sådan.Inte regnar det väl? Ser ut att vara en alldeles underbar försommardag. Om man bortser från klädseln.Ännu en stenig by och denna gång med en perfekt picnic-bänk. I lä dessutom.Men underbart är kort, alldeles för kort. Vi träffar inte så många människor, men damen med den knutna näven hade väntat länge på att få språka med oss. Från sitt köksfönster har hon följt vår vandring uppför hela dalen och nu var det dags att berätta vilka marker vi olovligen hade beträtt och vilken (om-)väg vi borde följt. Vi avböjer vänligt rådet/uppmaningen att gå ner igen och börja om uppstigningen längs ett annat spår. Men egentligen ville hon nog bara prata lite. Högst upp på dagens agenda står en olivodling. Och den har en vacker entré, men låst. Så kan det bli med höjdpunkten på 8 timmars vandring. Det gäller att hålla humöret uppe.När man färdas med bil är en vägkorsning inget stort livsavgörande ögonblick, men promenerar man är det stora beslut som ska tas. Varje meter, varje steg vägs på guldvåg. Denna gång var det inte svårt, men ibland kan vi stanna flera minuter för att avgöra om en väg är 100 meter kortare än en annan.Besvikelsen över den stängda olivgården går över så fort vi passerar tröskeln till denna välsorterade och framför allt öppna bar. Lunchtiden är förbi men efterrätter finns kvar. Och kaffe, cocacola, choklad… Lite blasé på vinodlingar har vi blivit, men det är ändå svårt att gå förbi utan att förtrollas av de knotiga, nästan mänskliga, stockarna som står där och mödosamt knoppar fram nytt liv. Vet inte om det regnar ”chiens et chats” på franska, men ni förstår nog, Med bara kilometern kvar så tappade vi förståndet och klev rätt ut i skyfallet uppför sista sugande backen till byn. Och visst blev vi brutalt straffade. Både vi och torget torkar så småningom upp. Det är en stillsam stad och middagen räddas av hotellreceptionistens moster som öppnar upp sin restaurang bara för oss. Och självklart serveras vi anka. Jättegott, men nu längtar vi efter skräpmat.
