Dagen börjar vackert längs en poesistig med stora fönster mot verkligheten: ”Tidigt på morgonen, sitter en duva på vår slitna grind mot gatan. Utan fruktan ser den ut över mot oss. Jag säger, låt oss börja.”
Vet inte om vi har för livlig fantasi, men det känns obehagligt explosivt. Ska man sänka farten eller öka?
Det grova gruset lämpar sig illa för kartritning, men vägen är spärrad och vi behöver hjälp. Den engagerade mannen korsförhör oss om detaljerna i vägbeskrivningen. Aber klar, vi går till höger vid den övervuxna husvagnen ute i skogen. Självklart går vi fel i första korsningen, men fram kommer vi alltid. Så småningom.
Flädern doftar underbart, men den blommar mot en trist fond. Här har barkborrarna brutit taffeln och kvar finns bara dessa sorgligt nakna träd som väntar på att bli ännu ett kalhygge.
Den tyska majstången reses logiskt nog, till skillnad mot den svenska, i månaden maj. Enligt traditionen symboliserar den gemenskap och välkomnade. Så långt väl. Men vem kom på makabra idén att bokstavligen hänga en livlös docka i toppen?
Medeltidsstaden Blankenberg med sitt vackra 1100-talsslott är dagens stora attraktion. Efter 2 mils vandring värderas dock sevärdheter efter en annan skala och en gigantisk hägrande glass utanför ett öppet café har en hypnotisk dragningseffekt.
Det är lördag i sömniga Uckerath och det är svårt att föreställa sig vad som döljer sig bakom den trista hotellfasaden. Möjligen ger de discodansande marsmänniskorna en ledtråd.
Här inne blandas förhoppningar, drinkar och överfyllda buffettallrikar i en salig röra. Snart åker vi. Åkbandet är i vilket fall på.
Fyra dansgolv, uppklädda damer, inte lika välklädda herrar och ett dansvänligt musikutbud. Här finns allt för en underbar kväll. Bara man blir uppbjuden. Som på vilken skoldans som helst.
