Tänk att alla dessa små vägar leder till Algarve. Vi vandrar vidare i distriktet där bearnaise inte är en klassisk sås utan ett språk och idag ska vi få lära oss allt om Bayonneskinkans ursprung.
Dagen börjar med ett farväl till vårt fantastiska värdpar. Kocken och the pool guy. Så här bra vill vi alltid bo.
Vi behövde inte gå många steg för att börja sakna den uppvärmda poolen och den härliga trädgården.
Småstad eller inte. Guds boning är som alltid ett högprioriterat byggprojekt.
Visst har även denna stad rymt en historisk person som bara måste föräras med ett museum. Här är det drottningen av Navarra, Jeanne d’Albret, vars hem byggts om till ett synnerligen tråkigt museum. Hon var ändå Henrik den IV:s mor och hugenotternas beskyddare. Om inte de tvåspråkiga guiderna inte haft bearnaise som andraspråk kanske betyget blivit högre.
Ut genom stadsporten, över floden och järnvägen, genom förortsbebyggelsen och snart är vi ute på landet igen.Natur i all ära, men här känner man verkligen att man är i Frankrike. Bänkar är en bristvara på den franska landsbygden. Undrar hur många gånger vi dukat upp lunchen utanför porten till byns Mairie? Det gäller att vara vän med naturen. Den ger och den tar. Det kan nog husägaren skriva under på.Inga berg i sikte men sikten är å andra sidan inte så god. Uppenbarligen är vi på rätt väg.Vid varje backkrön hoppas vi och äntligen dyker det upp en taggig kuliss i horisonten. Pyrenéerna! Nu gör vi sällskap till havet.Den smaragdgröna flod som normalt rinner genom Salies-de-Bearn är efter regnen dystert brun. Vi är inte så knussliga och tycker det är vackert ändå, men nu gäller det att söka bayonneskinkans ursprung,
I natt väntar mer skyfall. Det är det fler som har koll på.
Man får uppleva mycket under en vandring, men få saker njuter man så mycket av som detta.
Bayonneskinkans ursprung var det. Korta versionen är att några jägare hittade ett vildsvin som gått ner sig i en salt källa. Man fiskade upp svinet och skivade köttet tunt. Det smakade utmärkt och sedan dess får äkta bayonneskinka bara sältas med vatten från denna källa. Sådant får man lära sig på saltmuseet.
Salthalten är 10 %. Tre gånger mer än i havet och enligt en okänd konstnär såg det strax ut så här runt källan.
Numera så här. Hälften av oss är ganska avundsjuka på turistgruppen som fått en tur och retur till underjorden för att besöka den famösa källan.
Saltåtervinningen var vackrare förr men å andra sidan har man här möjlighet att skumma av ytan och få fram saltets crème de la crème, Fleur de sal. Gourmetsaltet som man smälter över den nygrillade entrecôte.
Att det ens fanns någonstans att bo i denna sovande by var förvånande. Till och med bagaren hade dragit ner rullgardinen och börjat kavla croissantdeg på annan ort. Under träden döljer sig dock en spansktalande gourmetpub dit folk vallfärdar för en trevlig kväll. Leendet satt kvar hela kvällen.
