Portugal etapp 17

Casal de Ermio – Coimbra

26 juni 2024, 27,1 km

<– Previous stage —— Next stage –>

Klockan närmar sig midnatt. Att få sitta så här och läppja ett glas vin på ett sommarljummet torg efter dagens tuffa etapp är en lisa för själ och kropp. Och i morgon är det vilodag. Trodde vi – innan vi tittade på väderprognosen. Ett åskväder är på väg och vi måste avverka några kilometrar innan stormen anländer. Bara att svepa glaset och gå att lägga sig. Underbart är kort.

Dags att packa ihop och vinka adjö till underbara Serra de Estrela som avtecknar sig i horisonten. Nu lämnar vi Portugals grönskande inland och tar sikte mot storstaden Coimbra, men det är inte riktigt raka spåret.
Hotellägaren dubblerade som biodlare. Eller om det var tvärtom. Odla bin? Han hade i vilket fall vunnit tre medaljer i portugisiska honungsmästerskapen.
Damen gick nära upp på tå när hon skulle visa hur högt stigen ledde. – Däruppe är luften härligt frisk.
Det fortsatte verkligen bara uppåt och uppåt och visst slapp vi avgaser, men där högt uppe i trakten av himlavalvet fanns en civilisation. Kanske bortglömd. Vad vet vi. Det blev som att komma till en ny värld.
Här dignade fruktträden av solmogna persikor.
Och mitt i ingenstans fanns en liten bar med exakt det vi behövde.
Till och med bjöds det på efterlängtad skugga.
Här har livet och döden gått hand i hand genom århundraden. Anslagna nekrologer gör att ingen försvinner i tysthet.
De verkar dock inte helt avskurna från omvärlden. Den 87-åriga damen beskriver med lycka i blicken hur hon dansat på Madeira och i Italien. Samt mycket mycket mer.
Vissa vägkorsningar är vackrare än andra.
Det är inte bara vi som söker oss till skuggan. Sorry!
En brevlåda för tidningen och en för brödet.
Våra och bybornas världar korsas för ett ögonblick och vi passerar inte obemärkt förbi. Det gäller att inte ha scenskräck.
På väg ner från den förlorade världen ser vi en gammal bekant som tagit en snirklande omväg medan vi under sju vandringsdagar tagit den kuperade rutten över bergen. Det är floden Mondego som också är på väg till Coimbra. Att vi sammanstrålar i byn med det fantasieggande namnet Zorro gör inte saken sämre.
Floden vi en gång nära vadat över har vuxit till sig på färden. Så till den milda grad att den brutit alla fördämningar. Beachen har vuxit till det dubbla och det blev en lång promenad över den heta sanden för ett svalkande dopp, men det var det värt.
Vi gör sällskap med Mondego sista milen med den tunga trafiken får ta en annan väg.
Coimbra! Vilken drömstad för en mäklare. Knappt en lägenhet saknar utsikt.
Ser man på. Här kan det bli pilgrimsmöten. I fortsättningen blir det till att vandra motströms.