När väl morgonens fårskock passerat kan dagen starta. Och den börjar med en mycket behagligt lutande vandring ovanpå det vattendrag som är på väg till samma utflyktsmål som vi.
Vi hinner inte med dagens första vandringssteg innan vi får lämna företräde till urinvånarna. Man blir bra sugen på att återvända hit en vinter. Total pistlängd 6 km, varav 1 km svart och en fallhöjd på 146 m. Kanske inte som i Alperna, men det är hit alla portugiser åker om inte annat för att ha sitt livs första snöbollskrig. Nu är det dags att lämna höglandet för gott och följa floderna ner mot havet. Drygt tio dagar bort.Man är inte alltid varse vilka bräckliga konstruktioner man ger sig ut på. Och bra är väl det.Dagens stora mål för oss och allt som rinner utför är det något antika, men väl fungerande elverket och det fina elektricitetsmuseet som man bara inte kan missa.Det är en magisk plats……och ett oförglömligt äventyr som vi intresserat dokumenterar
Att det sedan skulle ligga vita dukar på borden på restaurangen runt nästa krök var en angenäm överraskning. Visst har de senaste dagarnas ostluncher varit bra, men det känns lyxigt att få en meny att välja mat från.
Floden ger inte upp så lätt och det är inte den ende som är uthållig. Vet inte hur vi lyckas fixa alla dessa fyrfota kompisar, men denne skulle tydligen samma väg som oss, och floden. I många kilometer!
Närmare bestämt till detta idylliska vattenhål följdes vi åt. De portugisiska flodbaden var en välkommet svalkande upptäckt.
Badvakter, en liten kiosk, en sandig strand och en portion skugga. Allt man behöver för en skön eftermiddag, men för oss finns som vanligt inte tid för längre vila. Vår fyrfota vän hade dock inget emot att ta en tupplur och vi skäms fortfarande för att vi tyst tassande övergav stackaren sovandes under bordet. Just när han funnit sin nya familj. Dessa vyer avnjuts med blandade känslor. Visst är det vackert men den synliga byn är knappast slutmålet vilket ska ligga längst nere i en bred dalgång. Det ser ut att vara en bit kvar.
Hvorner smager en Calippo bedst?
Hartsutvinningen är en uppiggande färgklick i tallskogen.
Man får lite känslan av att vandra i Mayaindianernas spår.
Tittut!Bara några steg upp mellan vinrankorna kvar så är vi framme.Hur vi lyckades ta den här bilden förstår vi fortfarande inte.
