Det är med aningens gåshud vi samlar ihop gänget för de sista 15 kilometerna upp mot fyren. Som sig bör styr vi rakt mot solen framburna av en stadig medvind. Vilken känsla att under stigande jubel gå de sista stegen och bryta målsnöret. Glädjetårar trillar, champagnekorkar smäller och stort kramkalas utbryter. Vi gjorde det! 232 etapper på 10 år tog oss från ett vintrigt Fredhäll till den härliga solen i Algarve. Tack alla underbara människor som följt, stöttat och sporrat oss längs vägen. Vi älskar er.
Monte Novo – Vila do Bispo
Idag adderar vi ett antal höjdmeter så att våra gästvandrare får visa sig värdiga sina nya kepsar. Det blir svettigt, men hela gänget klarar prövningen på en dag som ständigt växlar mellan himmel och hav. Nu är det bara att defilera i mål.
Aljezur – Monte Novo
Ytterligare förstärkning har anlänt och den något ledbrutna gruppen vandrare ringlar sig likt en orm genom landskapet. Vi traskar söderut genom ett kargt landskap mellan milsvida vyer, surfare och underbara vattenhål. Dagens mål visar sig vara en överraskande härlig oas där vi blir serverade en utsökt Cataplana de mariscos och mer vin än vi borde ha druckit. Snart siktar vi sista fyren.
Azenha do Mar – Aljezur
Det finns en hel del lockande genvägar längs leden och det är inte alltid vi blir fullt manskap på utsiktsbilderna. Kilometrarna och den lömska sanden börjar ta ut sin rätt. Halvvägs styr vi efter en fantastisk lunch längs vandringsvänliga kanaler. Där möter vi det djurliv som trivs bäst inåt landet. Här blomstrar även kulturen och det pedagogiska vinmuseet som rymmer max sex personer uppskattas av det växande vandringssällskapet. Nu har vi äntligen nått distriktet Algarve!
Almograve – Azenha do Mar
När andra inte får ett enda napp drar ”Trilho dos Pescadores” storfiskare upp fisk efter fisk. Det säger i vilket fall ryktet och han ställer gärna upp på bild i väntan på att tidvattnet når rätt nivå. Det blev en hisnande vandring längs stup och vyer och en hel del exotiska djur. Zebror, strutsar och en väsande orm är verifierade – elefanten blev aldrig bekräftad. Vi tog oss helskinnade, något linkande, fram till vårt vackra boende och avslutade kvällen med en fyrarätters middag i den legendariska fadosångerskan Amália Rodrigues gamla bostad.
Porto Covo – Almograve
Frukosten är vandrarens bästa vän och med dagens blev vi ovanligt goda kompisar. Stärkta av ett vackert och hälsosamt morgonmål ger vi oss ut på dagens tremilavandring. Det börjar med lätta steg som blir allt tyngre i den sugande sanden. Vi har i vilket fall medvind. Ett sent lunchstopp med papayajuice och någon enstaka öl får upp humöret på en så hög nivå att skepparen bjuder på en extra sightseeingrunda när vi puttrar genvägen över floden.
Sines – Porto Covo
Förstärkta av sex glada och fräscha vandrarvänner stolpar vi vidare under hemmasonen Vasco da Gamas överinseende. Hans gamla hamn har tappat en del av sin charm, men snart är vi ute på Fishermen’s Trail och då blir allt vackert igen. Äntligen på stigen som leder hela vägen till slutmålet!
Melides – Sines
Vi är intill dumhet svaga för lokala produkter. 1 kg ris från de enorma risfälten runt Melides var inget undantag. Hur de fårade risbönderna kan sköta ägorna med endast en hacka förstår vi aldrig, men hjälp att hitta rätt broar ut ur virrvarret av kanaler fick vi. Dagen fortsätter genom kaktusalléer, skogar av korkek, varma sandiga vägar fram till en välförtjänt Sagres på hotellbalkongen. Ibland är det målet som gör mödan värd.
Lagoa Formosa – Melides
På strandbarerna snickras och målas det inför en sommar som tydligen inte är här än. Något att äta får man inte, men gärna fylla vattenflaskan i duschen. Svårt! En öppen bar av det femstjärniga slaget säljer cocacola till femstjärniga priser. I övrigt får vi svalka oss med saltvatten som med visst besvär fiskas upp ur Atlanten. Vi snubblar över en fiskelina. Språkar med en fiskare. I övrigt är det mest varmt och vackert.
Setubal – Lagoa Formosa
8 mil kritvit sandstrand låter som en dröm. Det är det också för de oblygt klädda beachbums som lätt hittar en alldeles egen plats i solen. Njutningen av att pulsa söderut samtidigt som tidvattnet tvingar oss upp i allt djupare sand är dock avtagande. Tankarna går till avslutningen i Tour de ski. Kliv, kliv, överlev. Vi ger upp efter 18 km och viker in bland risfält och kolonier av storkar.