Freixo De Espada – Villa Auri

Det är ett stillsamt liv som levs i de små byarna. Inte ens på torget är det någon vidare aktivitet. Det blir många höjdmeter och kilometer denna dag som går upp till en av de högsta utsiktspunkterna och sedan ner genom steniga byar och hisnande branter ända ner till flodövergången där Dourokryssarna väntar på att turistbussarna ska anlända med en ny laddning kryssningsresenärer.

Lagoaça – Freixo De Espada

Det finns rakare vägar ner till Algarve, men man får fina utsikter som belöning för nästan varje omväg (även om det kan svindla ibland). Lite knäsvaga och vimsiga efter en svår natt lyckades vi senare missa vandringsgraffittin och bege oss iväg på en omväg som direkt var en avväg. Tur att det fanns spa på natthärbärget.

Tó – Lagoaça

Ibland får man bara acceptera att naturen lever sitt eget liv utan att riktigt förstå hur det går till. Halvvägs in i etappen hamnar vi mitt i ett rådslag mellan ett gäng stenbumlingar som stått där sedan urminnes tider och diskuterat. Detta var annars dagen då vi på allvar konfronterade lokalbefolkningen och började träna portugisiska glosor. Välbehövligt och hade ordförrådet varit lite rikare hade vi inte stått stumma när den fartglade bonden lyckades överskölja oss med lera när vi så snällt släppte förbi hans traktor.

Sendim – Tó

Inte så effektivt mot olivtjuvar, men effektfullt. Dagen går i motvind förbi vinfält och olivlundar. Det är lördag vilket innebär att vi får sällskap av helgcyklister. På barerna skrapas lotter, knåpas med tips och spelas kort. Det blir en lagom lång vandring som slutar hemma hos Manuela som väntar med middagen och en dunk av byns bästa vin.

Miranda do Douro – Sendim

Kyla och regn var inte vad vi räknade med. Aprilväder verkar finnas även i Portugal. Vi traskar söderut mellan olivträd och vin. På steniga broar och grusiga vägar förbi hisnande utsikter, samt runt/med mer eller mindre vänligt sinnade hundar.