Kan man ana en gnutta längtan tillbaka till hotellet i New York dit popkultureliten sökte sig för att bli förevigade av Wolfgangs kamera. Nog känns det som att de inte bara etsade sig in som ett svartvitt negativ, utan även som ett färgglatt minne för livet.Innan dimman lättat blev det uppställning för fotografering i trädgården. Sedan var det bara att ge sig av. Lite yrvakna ger vi oss ut i dimman och på andra sidan bron hittar vi den genväg uppför berget som inga vandringsleder känner till.Det var ganska brant och väl uppe på huvudleden vittnar bänkens vinkel om en underbar utsikt.Och bara 17 minuter senare har solen städat upp på himlen. En sådan här skylt önskar vi oss i julklapp. Man blir glad bara av att tänka på när Irmi och Mogge får korka upp sitt alldeles egna Moselvin på sin bröllopsdag(?).Alltså, vi håller inget högre tempo, men vi må väl vara förlåtna.Och det är faktiskt en del hinder på vägen.Vi har lunchat på många typer av ställen, men det här blir första gången på en flygplatsrestaurang. I trädgården serveras prisvärd öl och hemlagad gulasch. Arlanda känns väldigt avlägset.Här befinner man sig mitt i händelsernas centrum. Man blir som barn på nytt.Vi tillhör minoriteten, men vill ändå slå ett slag för att använda fötterna för att ta sig fram genom Moseldalen. Där nere elcyklar turister, i alla åldrar och format, sig fram längs den irrande floden. I bästa fall ser de oss där uppe och anar att vi får se det resebroschyrerna lockat med.Men det är klart. De som sitter här har tagit det ett snäpp längre. Vi är inte ett dugg avundsjuka.Vinsnobbism kan ibland vara ett problem och man känner sig inte alltid klädd för vinprovning. Men inte i Mosel. Mitt i Traben-Trarbach kliver vi rätt in i Weingut Storcks produktion. Det tog inte många minuter innan damen i turkos t-shirt visat oss till ett bord, checkar våra preferenser och korkat upp en pava. Nej, nej, ni behöver inte köpa något. Den här bjuder vi på.Visst är det lite grabbigt, men i den här kontexten kan man inte låta bli att dra på munnen. Det sneglas tillbaka på solnedgångsrestaurangen som inte hade tid att ens servera en öl till några stackars törstiga vandrare. Så här i efterhand skänker vi dem en tacksamhetens tanke. Solen gick ner snabbt och det som skimrar i guld ligger snart i mörker.Vi kom fram helskinnade och lyckades återställa vätskebalansen med råge. Att frivilligbrandkåren hade jubileumsfest i ett garage var en oväntad men välkommen avslutning på kvällen.
