Frankrike etapp 47

Cajarc – Saint-Cirq-Lapopie

10 april 2023, 25,1 km

<– Previous stage —— Next stage –>

Vi följer Lot så gott det går, men den slingrar sig väldeliga. Det blir upp och ner till byar och utsikter. Och när vi till aftonen trillar in i Lapopie inser vi att det var målet som gjorde mödan värd.

 

 

Efter snart 8 års traskande är det väl dags för en selfie. Så här pigga och glada är vi när vi tillryggalagt en kilometer.
Så här i början av dagen har man all tid i världen. Man vet aldrig när man kommer förbi en öppen klädaffär igen.
Här vid Lots strandkant är det betydligt lugnare än när Cajarc en gång var centralpunkten för den medeltida flodhandeln. Man får njuta av stillheten istället.
Bara en liten stund till. Vi har lite svårt att slita oss.
Vilken alldeles underbar idé. En afrikansk taxibar.
Floden vrider egentligen åt vänster så man blir nyfiken på vad det är för hemlig bas som är insprängd i berget. Det visar sig vara en genväg för de båtar som inte orkar köra kilometrarna runt hårnålen. Istället kan man puttra något hundratal meter och slussa sig ner till Lot igen. Oerhört praktiskt. …hade det varit om de haft något liknande för oss vandrare.
Skillnaden mellan oss och en flod är att den senare varken får skoskav eller blir trött i fötterna. Den är dessutom helt ointresserad av utsikter och det bekommer den inte det minsta att ta en omväg bara den slipper nöta ner det hindrande berget.
Vi är å andra sidan alldeles för nyfikna för att missa en utsikt eller en stenig by.
Så måste man göra den obligatoriska stadsrundturen. Ta alla meningslösa bilder och så vips visar sig en av bilderna innehålla denna underbara jycke som nog tillbringar många av dagens ”vakna” timmar precis så här.
Nere igen vid den nerlagda järnvägen (ingen orkade nog gå till stationen) visas hur byn såg ut förra seklet. Men vänta, enda skillnaden är väl att bilden är svartvit och att paraplydamen saknas?
Första vilda kaktusen. Nu börjar vi komma söderut på riktigt.
Det var bara 150 höjdmeter, men så här sent på dagen så känns det.
Till slutet kommer vi fram till det som gör varje steg värt besväret. Konstnärsstaden Saint-Cirq-Lapopie klarade sig någorlunda helskinnad genom det hundraåriga kriget och utkämpar nu en nutida kamp mot de horder av turister som varje sommar invaderar den stad som står på många franska familjers bucketlist.
Boendet med egen terrass kan vi inte klaga på. Däremot grymtades det om att det kan varit fler vertikala än horisontella meter till den restaurang vi fått rekommenderad.
Så här ser en nysning ut i lyktans sken i sovande fransk småstad. Undrar hur många som vaknade?