Det är ett strålande väder och humöret är på topp. Vamos! De 19 kilometrarna dansar vi fram på ett kick och sedan ligger vi vid poolen och dricker drinkar sa vi glatt. Men solen står i zenit och det är +36 i skuggan och det där med vandring var ingen toppenidé. Särskilt när stigen plötsligt går upp i rök och huvudet kokar. Fram kom vi. Sent! Och poolen hade stängt. Men bacalaon var underbar och natten ljum.
Man får Zooma långt in i googlekartan för att vår startpunkt Coriscada ska dyka upp. Varför vi ska börja vandra därifrån undrar nog vårt härliga original till taxichaufför. Med ett fast grepp om ratten, något framåtlutad med ett berömvärt fokus på vägen styr han med ansenlig hastighet oss till den kyrka där vi ett år tidigare hastigt avbröt vandringen. (Och varför: Förvirringen som för ett år sedan uppstod när vår mobil fångade upp det spanska mobilnätet och alla klockor och kalendrar ställs om är svår så här i efterhand att förstå. Men man tänker inte alltid så klart efter en lång vandring och vi åkte i panik till den tåg vi inte höll på att missa.)
Nu rättar vi till brättet så går vi. Det är som sagt bara 19 km och och ett underbart, om än lite varmt, väder. En viss osäkerhet kan skönjas i det skuggade ansiktet.Även medtrafikanten ser sammanbiten ut. +36 i skuggan säger termometern. Skuggan?Det är ingen som tvingat oss. Vi njuter egentligen.
Obegränsat med vatten, glass, varsin fånig hatt och en karta som inte kräver mobiltäckning. Vad kan man mer begära. Bara tre fjärdedelar kvar sedan hoppar vi i poolen.
Nu är det trubbel. Det portugisiska trafikverket och det lokala vandringssällskapet har bokstavligen kommit i kollisionskurs med varandra. Den fina, men skuggfria, promenadvägen är uppäten av en stor fet motortrafikled. Tur att de plantage och törnesnår vi omvägar oss igenom inte var utrustade med hundvakter. Pust!
Det positiva är att när klockan passerat sex så blir skuggan så lång att en buske kan ge den vige skugga. Det negativa att detta är varmaste tiden på dagen.
Portugal har en del fantastiska vandringsleder, men då och då får man dela utsikten med de motorburna. Nu är det bara rakt fram till slutmålet Trancoso. Och så lite ner och upp förstås.Ja, poolen hade stängt, men duschen var underbar. Klockan närmar sig nio och dagens dammiga hetta har övergått i ljum sommarkväll. Om man sitter en mörk, kall vinterkväll i ett nordiskt land och i tanken förflyttar sig in i bilden så kan man få rysningar av välbehag, Prova det.
Bacalao ville jag inte ha och så hamnade vi på en restaurang där de var så specialiserade att det var det enda de serverade. Hmm, då tar jag väl den friterade. Och den var… Underbar! Denna rätt som jag har baktalat i ett halvt liv. Den blev inte den sista.
Man vill knappt gå att lägga sig, men det är en dag imorgon också.
