Att vara värd för ett Gite är inget för lata. Vissa pilgrimer propsar på att äta frukost vid soluppgången och så har vi sjusovarna som ser morgnarna som en underbar tid för vila och rehabilitering. Vi är sist igen och får här instruktion om hur vi kan ta en genväg för att tjäna in den tid som gått förlorad i morgonbestyren.
Nej, inte in genom den här dörren. Fortsätt vägen åt vänster för att komma till nästa by. Ibland kan det bli lite övertydligt. Karta är helt överflödigt.
Älskar verkligen den franska hälsningsfrasen Coucou. Och underbart att det fortfarande skrivs meddelanden på lappar. Man blir glad. Ibland känns det som att vandra i en sagovärld. Frågan är om vi är över eller under regnbågen? Och var Toto har tagit vägen? Glädje. Vi hann precis innan lunchstället stängde för lunch.
Och efter tillräckligt många kilometer så blir man lycklig när menyn innehåller en sådan här kulinarisk höjdpunkt.
Här och där tar sig fotogenialiska ekipage en stunds vila i skuggan.Och värmen tär även på oss inte lika välekiperade.
Det blir många timmar som spenderas på vägar och stigar. Ibland är man tyst, ibland pratar man utan att ha något vettigt att säga och ibland ritar man barnsliga tillägg på skyltar man passerar. Man blir lite antiintellektuell och fånig vilket är en skön känsla.
Det enda ställe där det uppstår trängsel längs leden är vid dessa ”lyxigt” inredda och behagligt svala inrättningar. Här väntar man så gärna på sin tur.
