Brunt är en färg hårt drabbad av dåliga associationer. Gröna fält i all ära, men få saker är vackrare än en brunfärgad nyplöjd åker. Det är något med de ordnade fårorna fullsprängda med liv. Vi har 35 kilometer framför oss och dagen kunde inte börjat bättre.
Snart har vi lämnat de öppna landskapen bakom oss och eftersom dagen är lång lockas vi att pröva Googles föreslagna genvägar. Och visst finns det vaga spår av stig, men desto tydligare spår av senaste årens väder. När vi några branta passager senare kanar oss ner mellan klippblock och möter klättrare med rep och karbinhakar på väg upp så förstår vi att den på kartan heldragna stigen hade varit att föredra.
Det är taggigt på sina håll. I avsaknad av förbandslåda förbinder vi uppkomna blessyrer med groblad och hårsnoddar.
I dessa tider kan en blomma betyda så mycket. Friluftsutställningen av lavakonst i Mayen kan rekommenderas om man har vägarna förbi.
De svenska gatuköken upplever en renässans, men de tyska Imbiss-klassikerna står sig väl i konkurrensen. Currywurst, surkål, schnitzel eller bara en korv med semmelbrötchen. Simpelt, men riktigt gott.
Ett av de elegantare tappställen vi stött på. Här måste väl vattnet vara tjänligt?
Vi sänder en varm tanke till alla byalag, dödsbon och lokala företagare som försett så många vackra platser med bänkar. Ni anar inte hur mycket vi uppskattar er insats.
Att ta sig från vulkandistriktet ner till Moseldalen innebär också att man lämnar ett vandringsområde för att träda in i ett annat. Och det längs stigar som endast hålls ”öppna” av diverse småvilt. För tvåbenta, eller snarare fyrhjulade, har man gett Autobahn företräde genom landskapet och vi får nöja oss med de stigar som det osynliga djurlivet har skapat för att ta sig förbi motorlederna.
Det tar närmare 10 timmar att vandra en sådan här etapp. Ibland vill man bara vara i fred med sin matsäck.
Fem kilometer i timmen är den hastighet vi håller när vi väl går. Nu är det dokumenterat.
Vad man längtar efter en värld där en blomstersax inte behöver låsas fast och där man fritt kan skörda solrosor för husbehov.
Skenet bedrar. Det här var inte alls någon platt etapp.
Är helt obegripligt varför denna stig har kommit till. Det lutar, på gränsen till stupar, mycket oergonomiskt och dessutom ligger en plockepinnskog spridd över densamma.
Vid Klotten finns ingenstans att bo, men det finns ett spår och en biljettautomat. Och vi hinner precis med tåget till en mer utbyggd civilisation.
Vi måste sett trötta ut. Mannen med den lilla försäljningsvagnen styrde rakt mot oss och vi var inte nödbedda.
