Det blir en magisk dag uppe i det blå. Ensamma på bergskammen traskar vi mellan toppar och balanserande stenar.
Tänk vilket underverk en god natts sömn kan göra. Man känner sig lite som en elbil. Idag blir det långt mellan laddningsstolparna.
Byns gemensamma tvättstuga. Den nyskrubbade tvätten i solen och de som skrubbat småpratande bakom en skuggig husvägg. Så har det nog sett ut i många generationer. Undrar i hur många till.
Romarna är förlåtna. Det välutbyggda vägnätet hjälper oss upp för berget.
Det är uppenbart att vi inte är de första ekipagen på denna väg.
Ur det här perspektivet ser landet där nere ganska platt ut. Vi vet bättre.
Serra de estrela, Stjärnornas berg. Halvvägs till rymden?
Det känns alltid tryggt att få vägvalet bekräftat av riktningsvisare till civilisationen. 11,4 km längs bergskammen sedan blir det fikastopp.
Riktar man blicken åt öst så är det spanska berg veckat upp sig.
1575 meter över havet gör att det är en bit kvar till himlen, men man kan tänka sig vilken stjärnhimmel som uppenbarar sig däruppe en mån- och molnfri natt.Vandring har blivit så oerhört populärt, men ofta undrar vi var alla håller hus. På denna, en av Portugals kändaste leder och på en av de allra vackraste sträckorna så möter vi en (1) vandrare. Och det går ju inte att skylla på vädret.Där vår och civilisationens asfalterade väg möts ligger precis som vi hoppats en vägkrog av det enklare slaget. Hit kommer man för att ta några selfies, köpa souvenirer och en rejäl laddning ost.
Eller så sätter man sig bara i skuggan och njuter dagens lunch, vilken är förvillande lik gårdagens.
Nu bär det utför. Skönt. Känns lite som att tyngdlagarna upphävts. Åtminstone ser det så ut.Nackdelen med att följa vandringsleder är att snåriga vägar och svåra passager inte alltid är något som bekymrar stigfinnarna. Huvudsaken är att man undviker trafiken. Så här i slutet på etapp är vår förmåga att uppskatta dessa små, branta, sliriga stigar något nedsatt och språket aningen ovårdat. ”Can you watch the dogs?” Och förutifall fåraherden sovit på engelskalektionerna så är det bäst att beväpna sig med det språk som hundarna förstår. Men ser inte pinnen lite klen ut?
Framme. Vi och fåraherden går till varsitt vattenhål.
Byn kryllar av ställen att bo på. Märkligt att vi åter får boendet allra närmast uthyrningsfirman.
Det kryllar även av restauranger. Åtminstone på den digitala kartan. Däremot inte av öppna restauranger. Långsamt förstår vi att detta är Portugals svar på Åre och den snöfria sommaren inte alls är den högsäsong vi trott. Tur att även en enklare bar kan skrapa ihop lite plockmat.
