En vandring mot solen
28 km i 28 grader. I skuggan. Idag bälgar vi i oss vatten. Underbart då att vänliga själar längs vägen placerat ut ett par stationer med allehanda godsaker inklusive kalla drycker. Betalning sker efter förmåga och läggs i en liten gris. Det är två solstekta vandrare som på slutmålet ramlar in på första bästa uteservering. Nu har vi tröttnat på vatten.
Marknadsdag. Det är en prövning att välja bort poulet rôti, terrine och nyslungad honung, men årets första jordgubbar kan vi inte motstå. Inte heller en riktigt fet bit ost. De blir bra komplement till den spartanska frukosten. Via ett snabbt besök på stans ståtliga katedral tar vi oss ut i spåret igen. Längs vägen får vi lära oss om icke-våldsalternativet till traditionell tjurfäktning, samt att alla ormar inte är så farliga som de ser ut. Men skrämmas kan de.
Armagnacs Montreal är charmigare än sitt avlägsna syskon i Canada och ett utmärkt stopp för både lunch och picknick-inköp. Dagen började annars i en av Frankrikes ”vackraste” och kanske mest överskattade och för säsongen övergivna byar. Den sista milen längs en platt evighetslång asfalterad före detta järnväg blev inte heller så charmig som vi hoppats men den tog oss i vilket fall till trevliga Eauze på ett behagligt sätt.
Det är inte var dag man börjar med fyra små huttar armagnac. Mikrobränneriet låg bara en daggvåt äng bort från nattlogin. Med en lätt morgonyrsel och en inte alls så lätt armagnac-flaska i bagaget var det passande med en behagligt kort vandringsdag förbi Condoms katedral och d’Artagnan och hans tre vapendragare. Vi tipsas om hans ättling i grannbyn, men våra fötter är avogt ställda till omvägar så det får bli en annan gång. Nu är vi på caminon igen!
Det är förstås en njutning att vandra längs små stigar i den underbara naturen, men få saker går upp mot att småfrusen och genomblåst kliva in på en bar och beställa precis det man vill ha.
Ett väderomslag i form av alla vandrarens fiender, kyla – motvind – regn, gör att njutningen blir desto större när vi plötsligt hamnar på vinprovning. Att vingårdens glada och sällskapliga hund sedan hängde med ett antal kilometer innan den fick hämtas med bil är en annan historia.
Genvägar har blivit ett tema för att korta avstånden längs Lot. Den vertikala klippväggen innehöll en praktisk uthuggen snikväg mellan de första byarna. Sedan fick vi hjälp av den nerlagda järnvägen och ett par kvarvarande robusta broar som inte fanns på några vandringskartor.
Vandringen fortsätter längs den slingriga floden Lot. Så slingrig att det är tvunget att gena över det ena berget efter det andra. En vacker etapp som avslutas i sagolik by som klamrat sig fast på en klippa.
Hieroglyfernas gåta löstes av Figeacs store man och ett besök på chiffermuseet är ett måste innan man korsar floden för att vandra den dryga vägen till Cajarc. Det är lite kuperat men i toppen av backarna blir man inte så sällan belönad av ett besök i en vacker stenby.
Vägen är snitslad med lockande skyltar. Det har sina fördelar att vandra vältrampade stigar. Till och med en food truck och ett popup-bageri dyker upp ute i obygden. Men framför allt så uppenbarar sig en swimmingpool strax före målgång. Passande att komma fram någorlunda fräsch eftersom natten ska tillbringas i tempelriddarnas borg.