En vandring mot solen
Utsikten över Douro-floden var en välförtjänt belöning efter en blandad vandring genom högt gräs, över vingliga stenmurar, spikraka asfalterade vägar och sedan in i Portugal genom en flock får och vänligt sinnade vakthundar.
Den behagligt svala morgonen övergår snart till en het dag under den obönhörliga spanska solen. Men det är ett vackert landskap att svettas i. Att damen i vårt bokade hotell stängt etablissemanget var dock en missräkning och de extra tre kilometrarna levererade tre trötta vandrare till den nya slutdestinationen.
Vi traskar motströms på Via de la Plata på röddammiga vägar genom ett folktomt landskap där allt liv är koncentrerat till de livliga barer vi alltför sällan passerar.
Vi lämnar väderkvarnar och storkar bakom oss och tar en kort promenad ner till porten till det Västfaliska riket och ett Tyskland där det platta långsamt veckar upp sig till ett böljande landskap.
Det tog dryga 3 mil, via kanalnära vägar och en soldriven färja för att ta oss till etappens givna höjdpunkt, den planskilda kanalkorsningen i Minden. Komplett med påfarter och avfarter. Slussen släng dig i väggen.
Det är märkliga tider och stundtals känner man sig som på en annan planet. Artrikedomen i den tyska frukosten känns dock igen. Dagens tur tar oss på en pilgerweg mellan två kloster, enkom trafikerad av plingande elcyklister och så vi, två tappra vandrare.
Det blir till att äta i flykten när åskovädren tornar upp sig i slutet av en dag fylld av stau, storkar och strålande sol.