Frankrike etapp 38

Chanaleilles – Aumont Aubrac

10 oktober 2022, 30,4 km

<– Previous stage —— Next stage –>

Dagen börjar med en vågad genväg genom obanad terräng vilken kortar etappen med 3 km. Den ger oss tid för både lunch och fikapaus i en by där man inte hunnit få ner dekorationerna från frigörelsefestivalen. Tyvärr anländer vi tomhänta till invägningen av dagens svampfångst, men gott om härlig svamp hittar vi istället på kvällens menyer.

Med en lång vandringsdag framför oss kan vi inte låta bli att ta den genväg som lokalbefolkningen starkt avråder från. Att på pigga ben sparka sig fram genom löven i denna höstliga idyll är underbart. Men träden är vårligt gröna! Ur led är tiden.
Idyllen visar sig vara omgärdad av taggtråd och när dylika livsöden uppenbarar sig blir stegen mindre lätta. Hade bonden vi möter på andra sidan ett par taggtrådspassager varit beväpnad med annat än en misstänksam blick så är det oklart vad vi gjort. Nu blev det ett nervöst Bon Jour och snabbt upp på stora vägen.
Under färgprakten finns inte bara kor. Där inne någonstans finns också fransoser och fransyskor med härligt stora flätade korgar. Men inte i flock. Alla verkar ha sitt alldeles egna ”hemliga” svampställe och man får nästan dra den obligatoriska hälsningen ur dem innan de smyger in i skogen.
Klädd i höstens färger kan man även hitta en vandrande svenska poserande framför Chapelle St Roch som i 800 år fungerat som mötesplats för förbipasserande. Här korsas tre olika leder från Frankrikes alla hörn och då krävs viktig infrastruktur i form av ett kapell och drickbart vatten.
Nu börjar det arta sig. Det är ingen naturskön passage, men snart dags att spana efter Pyrenéerna som ligger längs Occitanies södra gräns.
Sorry. Ännu mera kor. Men nu är det inte vilka kor som helst. Vi har traskat in i Aubrac och enligt samstämmiga lokala röster är gräset som allra grönast i just dessa trakter. Och det kött som produceras är det allra finaste i södra Frankrike. Kanske i hela… ja, varför inte… världen.
Det är knappt vi tror våra ögon. En öppen restaurang och en välkomnande kock. Trots att klockan börjar närma sig halv två.
Cykelsällskapet bromsade tvärt när de såg utsmyckningen från St Albans frigörelsefestival. Partyt var över, men man undrar lite till mans hur festivaldeltagarna var klädda i denna annars ganska sömniga by.
Allfarsvägarna är något man kan vara bortom men aldrig är på. Undrar om denna stig/väg/cykelled/crossbana/flodfåra ändå kan vara en sådan.
Det blir lätt maniskt, men nyfikenheten över vad som finns bakom nästa krön när grusvägen slingrar sig bortom synhåll upphör aldrig.
På sena eftermiddagen ringlar kön till byns svampuppköp.
Och vilken härlig fångst som trängs i korgarna.
Det kan bli väldigt mörkt i den franska obygden. Att komma fram innan solens nedgång är ett måste som pushar fram de sista krafterna efter tre mils vandring. Vi lyckas denna gång också och får något välförtjänt att dricka i byns enda bar.