En vandring mot solen
Dagens led hade tagit ner skylten sedan länge och kvar fanns några bortglömda markeringar och fyra alltmer vilsna vandrare. Behövlig hjälp fick vi av den stolte fiskaren som just hämtat middagen ur havet. Ikväll blir det bläckfisk och musslor. Han poserade glatt och visade vägen nerför den tunna rostiga stegen och vidare. Dagen innehöll kanske någon brant genväg för mycket, men bläckfisken och de grillade räkor som väntade vid slutmålet var värda allt besvär.
Det var dryga kilometer som sammanband den vilda serran med den katolska vallfärdsorten. Som tur var bar den tätnande bebyggelsen inte bara med sig asfalterat underlag utan även allsköns inrättningar för att stilla våra primära behov. Inrättningar där det laddades inför kvällens stora match där gudsände Cristi förväntades leda sina lärjungar mot nya (EM-)mirakel. Känns rätt att sedan se matchen Fátima.
Här bor bara de som blivit kvar. Och knappt de. Under dagen passerar vi byar med hus som borde gått i arv men istället står och förfaller i det tysta. Gårdarna patrulleras inte ens av ilskna vakthundar och man hör fågelkvittret. De människor man ser hittar man som vanligt på barerna och visst är det billigt att umgås. Ett glas vin – en euro. Ju enklare ställe, desto mer fylls glaset. Gärna till randen.
Vissa dagar ser vi massor. Andra ser vi nästan ingenting. I dagens täta dimma hade vi fullt sjå att hålla ihop gruppen. Från grottor hörs meditativ musik och här och där tittar en get fram när vi går genom de dimhöljda olivlundarna. Slutmålets San Pedro-party blev inte lika livat som vi hoppats och inte tog vi in ett fat med nationalsnackset caracoles idag heller. Man blir liksom aldrig riktigt sugen.
Varför krångla till det i onödan. Vi studsar ner till nakenstranden och följer praian hela vägen till Peniche. Månens dragningskraft öppnar en perfekt genväg över havsbotten och livvakterna har fullt sjå att justera varningsflaggorna när vågor och surfare drar sig allt längre ut. Dagsverket firar vi med caiprinha och ännu mera bläckfisk.
Idag blir det femstjärnig vandring med det dånande havet i ena örat och sjungande blivande Ronaldos i det andra. Den grillade bläckfisken beställer man med eller utan bläck och sardinerna nästan sprattlade på tallriken. Hade det inte varit för det där lilla flodinloppet som bara några meter brett tvingar oss till 10 km omväg, några kapsejsade träd och den elakt stickiga undervegetationen så hade det varit perfekt. Vi fick i vilket fall bo kungligt. Och så fick vi träffa lagunens flamingos.
Jättevågorna och surfarna i Nazaré har tagit sommarlov. Det är bara stans fiskare som aldrig får ledigt. Är som att gå på konstvandring att passera allt som ska torkas.
Folk strömmar till beachen med bollar och parasoller medan vi en smula avundsjuka tar boardwalken söderut med våra ryggsäckar. Men beachfolket missar å andra sidan både dinospår, flockar av skärmflygare och en del galna vyer. Så det så!
Det blir en tuff dag som börjar rätt uppför ett berg och slutar med ett antal kilometer pulsande på sandvägar. Det gäller att fylla på depåerna när tillfälle bjuds. Och tillfällen är det gott om. I byarna hänger hela fruktdisken och dinglar. Vi vågar inte palla, men våra längtande blickar uppfattas av en vänlig man med en hink härligt söta plommon. Obrigado! Efter en lång dag når vi till slut surfstaden med världens största vågor, lagom för att se solen gå ner över ett blankt hav.
Påven kommer inte förrän nästa vecka, men vi har fått tillskott från ovan. Det är två fräscha vandrare som ska sällskapa oss de sista etapperna ner mot havet. Dagen börjar i den kristna motsvarigheten till Mecka där jungfru Maria inte för så länge sedan uppenbarade sig och berättade tre hemlisar för några barn. Nu är hela stan späckad med souvenirshoppar. Vem kan stå emot en självlysande madonna? Inte vi i vilket fall. Turen går via påvens nybyggda helikopterplatta, förbi en underbar lunchrestaurang och slutar i en svalkande pool.