Vad vore en vandringsdag utan en Compal Pessego? Åtta etapper kvar, men börjar redan sakna dem.

Melides är berömt för sin kvalitetsris och det det är här inne man skalar och mal/polerar det. Behöver man komma i kontakt med fabriken är telefonumret lätt att komma ihåg. Det är bara slå 2 på mobilen. Hade vi kört bil hade vi haft 36 km kvar, men vi tänker gena.

En gång lade fiskebåtarna till här, men det var då det. Sedan länge har man täppt till havsinloppet några kilometer västerut och istället börjar odla ett ris som inte bara används till mustiga skaldjursgrytor. Det marknadsförs även hemmavid som sushiris. Det är bara att läsa det finstilta på paketen. Vi kan inte låta bli att lägga ett kilo till packningen.

Vad man gör med en så liten hacka på detta gigantiska risfält förstår vi inte. Kanske tar han med den på axeln bara för att det är så han alltid har gjort. Som vi anar är han väl bevandrad i den labyrint av stigar vi gett oss ut på och tipsar gärna om bästa vägen till fast mark.

Skugga. Det får väl bli en Compal till för mig och dubbla isglassar till fotografen.

Det är ett himla stoppande för att ta bilder och det går inte att se glad ut jämt. Men det är inte varje dag man promenerar genom en kaktusallé.

Och så stoppar vi igen. Nu för att fotografera ett av Portugals vanligaste träd. Vi tycker bara de är så vackra.

Framme vid genvägen. Följer vi denna så kommer vi nästan hela vägen till slutmålet. På betydligt färre kilometer än om vi följer landsvägen.

Vissa sträckor är underlaget fastare. Åtminstone om man håller sig i solen. Men det är inte bara underlaget och solen som är ett problem.

Det är nämligen så att vi har/hade planerat att fullborda en lastgammal förlovning imorgon. På kommunkontoret i Sines, men för någon dag sedan lämnade tolken återbud. Det är det som bryr oss när vi vandrar den dammiga vägen fram.