Frankrike etapp 61

Morlanne – Orthez

3 september 2024, 26,3 km

<– Previous stage —— Next stage –>

Njutningen av att efter en lång fuktig dag checka in i ett vackert rum är obeskrivlig. Värdarna erbjuder sig att täcka av den uppvärmda poolen, men vi vill bara fortsätta njuta.

Vissa dagar regnar det. Det är inget vi rår över. Däremot kunde vi ha stängt fönstret när nattens oväder drog förbi. När den regnskygga biologiska mångfalden från vår vackra trädgård objudet flyttar in får ordet insektshotell en helt ny innebörd. Beväpnade med slagkraftiga turistbroschyrer vann vi den nattliga kampen, men den var hård.
Trots alla nattliga bestyr så måste jobbet göras. Insekterna har återgått till sitt dagliga värv och vi går till vårt.
Château de Morlanne har till skillnad från oss vilodag och porten är stängd. Ett slott byggt för att hålla försvarslinjen mot engelsmännen som härjade i Gascogne.
Bland majsen händer inte mycket och kanske engagerade vi oss väl mycket i den lätt nervösa bondens bestyr. Vi filmade och filmade men den fredliga drönaren ville bara sitta kvar och lukta på grusvägen. Självklart lyfte krabaten till väders så fort vi gått runt kröken.
Bortrationaliserade är många bondmoror och tur för oss är att bönder och andra kroppsarbetare behöver en rejäl lunch, läs trerätters. Därför kan restauranger dyka upp när man minst anar det. Billigt dessutom.
Priset hann gå upp ett par euro innan vi var framme, men menyn var värd varenda cent.
Visuellt var baskiens festrätt Axoa inte någon höjdare, men några byar bort ligger Espelette. Där skördas en peppar med samma namn, vilken blivit en signatur för det baskiska köket. Den kan göra underverk.
Det är inte bara vi som tycker det är omväxlande att få se något annat än majs.
Vid 25 % går gränsen mellan röd och svart pist. För vandrare och knän blir detta en helt meningslös nerförslutning. Man går nästan hellre uppför.
Nu skulle vi nerför åt andra hållet och även om kameran inte lyckas återge den ännu brantare lutningen så framgår vilket halk- och snubbelunderlag vi tvingas ut på.
Och ner kommer man alltid. Men vad är detta. Den halkiga stigen tar slut mitt i ett ovårdat majsfält. Det tär en del på tålamodet att bana egna stigar i blötan.
Med kippande skor får vi äntligen fast mark under fötterna. Tänk så vackert det är med en fransk småstad. Här kommer vi att trivas.