Frankrike etapp 42

Saint-Côme-d’Olt – Golinhac

31 juli 2022, 30,2 km

<– Previous stage —— Next stage –>

Det blev en dryg etapp som innehöll nära 900 höjdmeter, gamla lavafält, vackra byar och en bedårande swimmingpool. Men icke. Vi fick spola huvudet under en kran och sedan skynda till kvällens middag. Högt uppe på berget.

Är man på pilgrimsleden så vill man ju ta in på kloster. De är så vackra med så fina trädgårdar. Där innanför de tjocka väggarna råder ett tyst matriarkat. De stränga nunnorna övervakar klosterfrukosten noga. Inga extravaganser där inte och vi blir tvungna att stödproviantera på marknaden.

Och marknaden innehöll några nya bekantskaper. Tänk att den här stiliga mademoisellen stigit upp på morgonen för att steka dessa härliga mangoldplättar åt oss. Perfekt mellanmål på en vandringstur. Och gott.

Trots att längtan varit stor att få vandra längs Lautrecs fält med rosa vitlök så är vi tvungna att vika västerut. Vi får nöja oss med detta korta känslosamma möte 10 mil norr om uppväxtorten.

Här är fritt från produktdiversifiering. Det gäller att bli fulländad i sin profession. T.ex. som spättekaksbagare. Undrar hur många det finns?

Här fångas ett av vandringarnas underbaraste ögonblick. På väg ut på en etapp under en klarblå himmel. Kroppen spritter och man känner sig oövervinnelig. Allt är vackert och kameran går varm. Det gäller bara att behålla känslan så länge som möjligt.

Det varken pyser eller bubblar och lavaströmmen har för länge sedan stelnat. Är ändå speciellt att stigen slingrar sig genom lavaformationerna.

Dagens bästa utsikt delar vi med lavamadonnan Vermus som nog har börjat tröttna på vyn.

Som vanligt bygger de fina vyerna på att en flod har mejslat ut landskapet runt omkring. Och som vanligt måste vi ner till denna flod för att kunna ta oss vidare på vår färd. Denna gång är det floden Olt som stilla flyter genom det idylliska Espalion.

Hit når ingen hyperinflation.

Vår vän Jacques finns i många skepnader. Alltid lika munter. En kär bekantskap.

Det är en varm och solig dag. Och söndag. Det betyder picnic. Idag håller man sig gärna i skuggan.

Och ser till dricka mycket.

Varför är vi så morgontrötta att vi alltid hamnar i tidsbrist? Varför, varför? Det blir att svepa en Cola.Cola på en bar i Estaing istället. Bara milen kvar.

Den där sista backen var inte att leka med. 400 branta höjdmeter.

Tur då att vi har med oss en andra generationens vandrare som kan och framför allt orkar extraknäcka som sherpa.

Och underbart att komma fram till en skön dusch och ett franskspråkigt långbord där det snart inte finns en smula kvar. Allting gott, slutet gott.