Katedralen i Le Puy är startpunkten för horder av pilgrimsvandrare. Här kan man förse sig med snäckskal och vandringsstav vilka är obligatorisk rekvisita tillsammans med en stämpelbok som ska fyllas på vägen. Men just denna dag är fokus på ett helt annat håll. Vi anpassar oss till klädkoden och drar på polka-dot-tröja respektive Tour de France-keps på denna etapp som börjar med 20 km nästan konstant uppförsbacke och slutar med en underbar table d’hôte.
Le Puy-en-Velay är en underbar stad och svår att lämna. Men nu är det dags. Vi vinkas adjö av den franska järnladyn som vakar på en vulkanklippa högt över staden. Byggd av 213 ryska kanoner beslagtagna på Krim för halvtannat sekel sedan. Den gången av Napoleon den tredje. Nu aktuellare än någonsin. Det är inte bara som den franska startpunkten för pilgrimsvandringen mot Santiago de Compostela som Le Puy gjort sig känt. Det är också alla drömmars mål för den inbitne spetsknypplaren. Detta snart tusenåriga hantverk med vilket tålmodiga och fingerfärdiga kvinnor (?) tillverkar vackra kreationer som har en benägenhet gömma sig underst i byrålådan.Pilgrimer i alla ära. Idag väntas finbesök och gator och torg är pyntade för folkfest. Bakom oss kommer snart karavanen som bildar förtrupp till det som alla pratar om. Efter månader av väntan och längtan så kommer äntligen Tour de France till stan. Och på 10 sekunder är det över. Men vilka underbara sekunder.Visst blir man nyfiken på vilket spektakel denna vandrare kommer att utföra vid Gite de premiere etape i afton? Och hur många lyckas han locka med ett budskap som vandrar i takt strömmen? Och hur många tycker sedan det var så bra så att de vill se det igen vid andra etappens härbärge? Eller efter dag tre?Man känner sig omhändertagen. Perfekta vältrampade stigar och när man väl ska korsa en väg är ingen tvekan om vem som har företräde innan man ska ut på Caviaren igen. Det sistnämnda är vad man i folkmun kallar lavagruset som bildar ett lyxigt täcke över stigarna. De världsberömda Puy-linserna kände vi till, men att vuxna människor går omkring i någon form av linsdräkter var för oss en överraskning.Kanske är det där med cyklisterna mer ett svepskäl. Det är karavanen alla längtar efter. Och då inte servicebilarna utan karavanen av reklambilar som sprider ett regn av prylar över den entusiastiska publiken. Gratis verkar vara något fransmän gillar. Det är varmt. När väl cyklisterna kom hade vi uppsökt skugga och hade det inte varit för den hovrande tv-helikoptern så hade vi aldrig lyckats urskilja de små cyklistprickarna som swishade förbi långt, långt borta.Ja, visst är det ännu en intetsägande bild, men om vi befinner oss i de förlovade linsernas land och plötsligt upptäcker hur de växer så måste vi föreviga det.Markservicen på denna etapp överträffar allt vi varit med om. När kyrkans folk tar emot oss med mineralvatten och ett insmickrande leende så blir man nästan lite misstänksam. De ville bara väl, men nej tack. Vi visste att det fanns fler vattenhål. Namnet ”Le Saint Jacques” kan omöjligt gå att skydda. Tror hälften av alla små barer heter något snarlikt. Och här behöver man inte vara religiös för att ta ett glas. Testugan mittemot var däremot stängd, men utsikten fanns där ändå. Och faktiskt exakt en likadan blå tekanna som vi har hemmavid. Meningslös kommentar, men vi tyckte det var kul. Vandring i all ära, men dagens höjdpunkt blir inte sällan middagen. Särskilt en table d’hôte. Idag bjöds vi först en morot/gurkmeje-sorbet och ett glas kastanje-kir. Fortsatte med zucchini-gaspacho innan det det blev dags för forell och en timbal med svart ris och pumpa. Allt avrundades med en uppsättning franska ostar samt en pannacotta med färska hallon. Bon appetit.
