En vandring mot solen
Utsikten över Douro-floden var en välförtjänt belöning efter en blandad vandring genom högt gräs, över vingliga stenmurar, spikraka asfalterade vägar och sedan in i Portugal genom en flock får och vänligt sinnade vakthundar.
Den behagligt svala morgonen övergår snart till en het dag under den obenhörliga spanska solen. Men det är ett vackert landskap att svettas i. Att damen i vårt bokade hotell stängt etablissemanget var dock en missräkning och de extra tre kilometrarna levererade tre trötta vandare till den nya slutdestinationen.
Vi traskar motströms på Via de la Plata på röddammiga vägar genom ett folktomt landskap där allt liv är koncentrerat till de livliga barer vi alltför sällan passerar.
Med nyinhandlad barlast i packningen tar vi oss vidare över savannliknade landskap och grönskimrande stäppskog ner till ett välsorterat orojubränneri.
Efter ännu en sen och lättförstådd frukost lämnar vi väggmålningarna bakom oss och går egenfunna stigar ner till ett alldeles underbart vingårdshotell.
Vi vandrar rätt genom den pågående majsskörden till en fascinerande och bartät street art-metropol.
På druvkantade vägar går vi genom ett torrt röddammigt landskap från Camino Real ner till de utmärkta vingrottsrestaurangerna i Valdevimbre.
På småsteniga vägar över den spanska högplatån, halvvägs påhejade av glada hundar, ner till Camino Real där Portugal skymtas i horisonten.
Vi fortsätter söderut längs floden Esla, förbi en hårdtränande kanotslalomist , ett spöklikt koltvätteri och ner till klostret i Gradafes.
Broar, tunnlar, genuina barer och till sist på en svindlande hög stenlagd väg som romarna snitsade till på 800-talet.