En vandring mot solen
En timme tidigare hälsades vi ”Willkommen nächsten Jahr” av den frejdiga caféägaren. Igår tog nämligen den tyska sommaren slut. Hungrande stapplade vi vidare. Så lycklig man då blir när det dyker upp ett oväntat trädgårdcafé. Att det enda som finns på menyn är tysk pizza gör ingenting. Vi firar med ett glas Riesling, vilket dövar sinnena lagom för att orka den inte så natursköna vandringen genom Triers förorter fram till det tyska slutmålet Porta Nigra.
Det är bråda tider bland vinstockarna. Druvorna firar visst inte återföreningsdagen – trots att hela Tyskland är stängt så måste bären plockas. Ingen lätt uppgift i de galet branta och leriga sluttningarna. Vi halkar runt någonstans däremellan och undrar hur de lyckas tömma de vertikala fälten på druvor. Dagens weindring slutar i solnedgång över Trittenheim i en av Mosels krokar.
Att bli knäppt av samma kamerafinger som Andy Warhol är en ”Jag mötte Lassie”-upplevelse det inte går att säga nej till. Innan morgondimman lättat var det uppställning i trädgården och sedan bar det rätt upp bland molnen. Utsikten klarnar så småningom, men doften av jästa druvor förföljer oss över vinfälten. Till lunch är det befriande med fotogendoft på Mont Royals lilla flygplatsrestaurang. Vi når Bernkastel i skymningen och där har stans frivilligbrandkår ställt till med kalas. Ingen rast, ingen ro.
Fyra dagars vandring bland plockmogna Riesling-druvor ska ta oss till vår tyska slutdestination i Trier. Det blir en lätt vinmarinerad dag längs den slingriga floden och en del krävande höjdmeter för att slippa långa tärande längdkilometer. Skönt att den enligt ryktet lätt försupna kaptenen för var nykter nog att ta oss sista genvägen över floden. Och tack till vår värd Wolfgang som hade en härlig middag puttrande på spisen.
Dags att säga auf wiedersehen till vulkanerna och tchüss till Moseldalen. Det är ett underbart oktoberväder, men tyvärr har klimatförändringarna har ritat om vår karta rejält. Vandringsleden övergår stundtals i djurstig och vi letar oss fram genom törnesnår, längs nyeroderade raviner och skogar som stormarna spelat plockepinn med.
Efter tio lättvandrade kilometer längs Rhen blir vi tvungna att vika upp över bergen för att ta oss mot vulkanområdets epicentrum. Det var tydligt markerat, men är ändå med tvekan vi följer stigen in i de becksvarta gångarna. Kommer ut helskinnade på andra sidan och efter ett halvt varv runt Lachs stora vulkansjö så når vi vulkanbryggeriet vars uteterrass bjuder både gemyt och lokalproducerad öl.
De tyska vulkanerna är kanske inte världens största och mest aktiva, men de är på riktigt. Underbart skönt att få svalka sig i en gammal sidokrater innan vi fortsätter mot toppen. Bär sedan utför hela vägen ner till det kvällströtta turistmålet Linz am Rhein, som sedan länge skickat tillbaka turbåtarna upp till Ruhrområdets centrum.
De bisarra stängerna med hängande dockor ger på håll ett obehagligt intryck och man känner sig inte helt välkommen när man vandrar mellan byarna. Det har visst något med pingst och maj att göra. Dagen går förbi slott och glasscaféer fram till oansenliga Uckerath där hotellet för kvällen omvandlats till danspalats. Inget för trötta fötter, men oerhört populärt bland lokalbefolkningen.
Pilgrimsleden i all ära, men att vandra längs Bierweg är inte så dumt det heller. Vi vandrar obokat så vi får tyvärr inte tillgång till de kodlåsförsedda öltunnorna som snitslar vägen. Tur då att turen tar oss förbi en bryggeriby samt det oväntade bikerstället ”alte schule”. Vi behöver inte vandra törstiga.
Nu vet vi hur lederna ser ut öster om Ruhrområdet. Efter att ha krånglat oss fram några dagar genom hyggen och småtrista städer börjar landskap och byar äntligen få lite charm igen. Det här ska nog ordna till sig!