En vandring mot solen
Tittar man noga ser man de duvor som utsmyckar taket på duvslaget. Det bara är ett av massor i trakten och lite avundsjuka är vi på de vingförsedda brevbärarna när vi vandrar den långa etappen till katedralen i Agen. Och breven de var antagligen skrivna med bläck på det lokala katalanklingande språket Oc.
Vi vandrar i gåsleverns och den konfiterade ankans land. Fem kvällar i rad har dessa ingredienser stått på menyn och idag kulminerar det hela med ett besök på Musée de Foie Gras. Dit är det bara några slingriga kilometer kvar.
Det är förstås en njutning att vandra längs små stigar i den underbara naturen, men få saker går upp mot att småfrusen och genomblåst kliva in på en bar och beställa precis det man vill ha.
Ett väderomslag i form av alla vandrarens fiender, kyla – motvind – regn, gör att njutningen blir desto större när vi plötsligt hamnar på vinprovning. Att vingårdens glada och sällskapliga hund sedan hängde med ett antal kilometer innan den fick hämtas med bil är en annan historia.
Genvägar har blivit ett tema för att korta avstånden längs Lot. Den vertikala klippväggen innehöll en praktisk uthuggen snikväg mellan de första byarna. Sedan fick vi hjälp av den nerlagda järnvägen och ett par kvarvarande robusta broar som inte fanns på några vandringskartor.
Vandringen fortsätter längs den slingriga floden Lot. Så slingrig att det är tvunget att gena över det ena berget efter det andra. En vacker etapp som avslutas i sagolik by som klamrat sig fast på en klippa.
Hieroglyfernas gåta löstes av Figeacs store man och ett besök på chiffermuseet är ett måste innan man korsar floden för att vandra den dryga vägen till Cajarc. Det är lite kuperat men i toppen av backarna blir man inte så sällan belönad av ett besök i en vacker stenby.