Det är ett stillsamt liv som levs i de små byarna. Inte ens på torget är det någon vidare aktivitet. Det blir många höjdmeter och kilometer denna dag som går upp till ledens högsta utsiktspunkt och sedan ner genom steniga byar och hisnande branter ända till flodövergången där Dourokryssarna väntar på att turistbussarna ska anlända med ännu en laddning resenärer.
Lagoaça – Freixo De Espada
Det finns rakare vägar ner till Algarve, men man får fina utsikter som belöning för nästan varje omväg (även om det kan svindla ibland). Lite knäsvaga och vimsiga efter en svår natt lyckades vi senare missa vandringsgraffittin och bege oss iväg på en omväg som direkt var en avväg. Tur att det fanns spa på natthärbärget.
Tó – Lagoaça
Ibland får man bara acceptera att naturen lever sitt eget liv utan att riktigt förstå hur det går till. Halvvägs in i etappen hamnar vi mitt i ett rådslag mellan ett gäng stenbumlingar som stått där sedan urminnes tider och diskuterat. Detta var annars dagen då vi på allvar konfronterade lokalbefolkningen och började träna portugisiska glosor. Välbehövligt. Hade ordförrådet varit rikare hade vi inte stått stumma när den fartglade bonden lyckades överskölja oss med lera när vi så snällt släppte förbi hans traktor.
Sendim – Tó
Inte så effektivt mot olivtjuvar, men effektfullt. Dagen går i motvind förbi vinfält och olivlundar. Det är lördag vilket innebär att vi får sällskap av helgcyklister. På barerna skrapas lotter, knåpas med tips och spelas kort. Det blir en lagom lång vandring som slutar hemma hos Manuela som väntar med middag och en dunk av byns bästa vin.
Miranda do Douro – Sendim
Kyla och regn var inte vad vi räknade med. Aprilväder verkar finnas även i Portugal. Vi traskar söderut mellan olivträd och vin. På steniga broar och grusiga vägar förbi hisnande utsikter, samt runt/med mer eller mindre vänligt sinnade hundar.
Leignecq – Retournac
Åskvädret dundrade som tur var förbi redan under natten och lämnade landskapet insvept i en fuktig morgondimma. Vi traskar ner bland molnen som snart skingras och där nere träffar vi strävsamma bönder samt något mindre strävsamma män, vilka gör sitt bästa för att byns bar ska överleva pandemin. Dagen som bara borde gått nedåt visar sig innehålla ett antal vattendrag som skär elaka fåror i landskapet och det blir trötta ben som anländer till slutmålet i Retournac.
Marols – Leignecq
Visst är det vackert i den franska naturen, men får vi chansen så tar vi gärna omvägen genom de byar vi passerar. Man blir sällan besviken. Dagen går annars till högt belägna kyrkor och allehanda utsikter. Och slutligen upp för den sista dryga backen till Charmilles chambre d’hotes där vi med blandad framgång konverserar värdparet genom hela sjurättersmiddagen.
Montbrison – Marols
Dags att bege sig in i Centralmassivet på riktigt. Lätt försenade, med oplanerat lätt packning, men lättade då lappen innehåller telefonnumret till den busschaufför som har väskan med pass, pengar och mobil. Det blir en skärmfri dag för en av oss på den rejält backiga turen upp i bergen.
Gütersloh – Langenberg
I det vackert bevarade Wiedenbrück välkomnas vi av ortsbefolkningen som lever sina liv som om tiden stod still. Turen går längs vattendrag och vattenhål på vandringsvänliga småvägar bland plingande cyklar och skrämmande schäferklubbar.
Bielefeld – Gütersloh
En kaloririk dag där vi navigerar mellan bröllop, byar, konditorier och skyfall med den tyska väderkartan som allsmäktig vägvisare.