En vandring mot solen
Framme. Snyft. Det är med visst vemod vi lämnar underbara Frankrike bakom oss. Det tog 65 dagar att traska från Luxemburg och lite tomt känns det. Men så härligt att se havet igen efter 107 etapper från tyska Nordsjökusten. Port Vieux är sig lik och vi muntrar upp oss med bad, ostron och champagne. Biarritz är ändå en av våra drömmars städer.
Molnen har skingrats. Solen värmer och himlen är snart blå. Nu styr vi spikrakt mot havet som börjar någonstans långt borta där Pyrenéerna slutar. Havet kommer vi inte nå, men förhoppningsvis hinna med bussen som leder till tak över huvudet. Lunchen får stå åt sidan och med coca-cola och jos som drivmedel håller vi tempot som gör att vi mätta kan avsluta kvällen på en vinbar i vackra Bayonne. Ingen rast, ingen ro.
Till slut lättar regnet och trots vår sena ankomst blir vi insläppta på klostrets konstutställning vars huvudnummer är ett par gigantiska stövlar! Lite cyniskt efter en dag där vi förföljts av regnoväder. Men humöret svänger lika fort som vädret och när solen väl tittar fram då ler vi igen. Till kvällen bjuds vi vårt sista franska table d’hôte tillredd av en nyinflyttad parisisk chéf och extremt lokala råvaror. Ljuvligt!
Vi traskar vidare i distriktet där bearnaise inte är en klassisk sås utan ett språk. Låt vara endast talat av museiguider och i några avlägsna byar. Vi som tröttnat på stigar kantade med majs kan glädja oss åt de prunkade bygatorna i Bayonneskinkans ursprungsby, vilken inte alls är Bayonne utan Salies-de-Béarn. Vi lär oss allt om salt på ännu ett av alla dessa saltmuseer och hamnar till slut på en spanskspråkig gourmetpub i en by så liten att den saknar bageri.
Dagens höjdare såg ut att bli bonden som skulle drönarflyga över den nu tre dagar långa majslabyrinten, men trots våra tekniska tips gick farkosten aldrig till väders. Och egentligen hade vi väl nog med flygfän efter en svår nattlig batalj med de insekter som sökt regnskydd i vårt sovrum. Det blev en blöt dag och det är med kippande skor vi når målet efter att gått vilse i ett majsfält.
”De är perfekt mogna och bara regnar ner från träden”, lockar den stiligt trädgårdsklädda damen och skyndar mot oss med sina fikon. En strid ström av pilgrimer i riktning Pyrenéerna har redan passerat och hon trodde vandrarrepet var draget för dagen. Men det finns de som älskar att njuta av frukosten och vi har för övrigt havet i sikte.
Vilket land som arrangerar olympiad går inte obemärkt förbi och med ringarna som startpunkt hinner vi bara ta några steg längs Caminon innan vi blir uppdaterade på dagens väderprognos. Åska och regn. ”Var försiktiga!” Nu kom det inte en droppe och vi tar oss torrskodda genom en dagslång labyrint av majsfält. Vilken till slut ledde fram till en långbordsmiddag tillsammans med 16 kranvattendrickande fransmän.
Det börjar underbart på små stigar genom vinfält och över krönet till en bortglömd grön dalgång. Vägen kantas av lättklädda korkekar och slingrar sig längs en säsongstorr flodfåra. Plötsligt väcks vi abrupt ur drömtillvaron. Vi är instängda bakom låsta grindar och taggtrådsstaket. Hur vi överlever detta och kan avsluta dagen med ett leende på läpparna framgår nedan.
Off the beaten track blev ledordet för dagen. Idag låter vi Google visa vägen genom landskapet bortom boardwalks och Caipirinhabarer. Visst är det bra att det källsorteras minutiöst i turistnära områden, men längs dagens etapp finns en del lågt hängande frukt att plocka. Det verkar råda en perverterad form av allemansrätt där det som inte är skyddad natur eller inhägnad mark betraktas som legitim soptipp.
Dagen börjar med att checka av sevärdheter längs Tejos norra stränder. Turistigt visst, men det finns något i att andas luften och höra ljuden. Alla japaner har inte fel. På andra sidan floden möts vi av sköna latinovibbar vilka snart övergår i ett helt crescendo. Nu är det inte bara vi och Atlanten längre. Galen kontrast mot beacherna i norr.