En vandring mot solen
28 km i 28 grader. I skuggan. Idag bälgar vi i oss vatten. Underbart då att vänliga själar längs vägen placerat ut ett par stationer med allehanda godsaker inklusive kalla drycker. Betalning sker efter förmåga och läggs i en liten gris. Det är två solstekta vandrare som på slutmålet ramlar in på första bästa uteservering. Nu har vi tröttnat på vatten.
Marknadsdag. Det är en prövning att välja bort poulet rôti, terrine och nyslungad honung, men årets första jordgubbar kan vi inte motstå. Inte heller en riktigt fet bit ost. De blir bra komplement till den spartanska frukosten. Via ett snabbt besök på stans ståtliga katedral tar vi oss ut i spåret igen. Längs vägen får vi lära oss om icke-våldsalternativet till traditionell tjurfäktning, samt att alla ormar inte är så farliga som de ser ut. Men skrämmas kan de.
Armagnacs Montreal är charmigare än sitt avlägsna syskon i Canada och ett utmärkt stopp för både lunch och picknick-inköp. Dagen började annars i en av Frankrikes ”vackraste” och kanske mest överskattade och för säsongen övergivna byar. Den sista milen längs en platt evighetslång asfalterad före detta järnväg blev inte heller så charmig som vi hoppats men den tog oss i vilket fall till trevliga Eauze på ett behagligt sätt.
Det är inte var dag man börjar med fyra små huttar armagnac. Mikrobränneriet låg bara en daggvåt äng bort från nattlogin. Med en lätt morgonyrsel och en inte alls så lätt armagnac-flaska i bagaget var det passande med en behagligt kort vandringsdag förbi Condoms katedral och d’Artagnan och hans tre vapendragare. Vi tipsas om hans ättling i grannbyn, men våra fötter är avogt ställda till omvägar så det får bli en annan gång. Nu är vi på caminon igen!
Våren är här! Och solen gör sitt bästa för att röja upp stigarna från gårdagens skyfall. Den lagom långa dagen började annars i sakta mak. Efter 45 minuter hade vi vinglat 450 meter mellan shopping och cafeer. Dagens höjdpunkt var tveklöst de snöklädda Pyreneerna som plötsligt siktades mellan grönskan och molnen. Lite Columbus-vibbar blev det. Vi har faktiskt traskat hit från Fredhäll.
”Madame! Excusez moi, quelle heure est-il?” Den analoga mannen stod tålmodigt med sitt armbandsur i handen och väntade på att någon skulle komma förbi. ”Man har visst ställt om tiden.” Tur att vi kom förbi. Dagen börjar med en solig promenad längs den spegelblanka Canal du midi, får ett abrupt stopp vid en nyplanterad bambuskog och slutar i ihållande spöregn. Blev pinsamt blött i receptionen på Henri IV.
En timme tidigare hälsades vi ”Willkommen nächsten Jahr” av den frejdiga caféägaren. Igår tog nämligen den tyska sommaren slut. Hungrande stapplade vi vidare. Så lycklig man då blir när det dyker upp ett oväntat trädgårdcafé. Att det enda som finns på menyn är tysk pizza gör ingenting. Vi firar med ett glas Riesling, vilket dövar sinnena lagom för att orka den inte så natursköna vandringen genom Triers förorter fram till det tyska slutmålet Porta Nigra.
Det är bråda tider bland vinstockarna. Druvorna firar visst inte återföreningsdagen – trots att hela Tyskland är stängt så måste bären plockas. Ingen lätt uppgift i de galet branta och leriga sluttningarna. Vi halkar runt någonstans däremellan och undrar hur de lyckas tömma de vertikala fälten på druvor. Dagens weindring slutar i solnedgång över Trittenheim i en av Mosels krokar.
Att bli knäppt av samma kamerafinger som Andy Warhol är en ”Jag mötte Lassie”-upplevelse det inte går att säga nej till. Innan morgondimman lättat var det uppställning i trädgården och sedan bar det rätt upp bland molnen. Utsikten klarnar så småningom, men doften av jästa druvor förföljer oss över vinfälten. Till lunch är det befriande med fotogendoft på Mont Royals lilla flygplatsrestaurang. Vi når Bernkastel i skymningen och där har stans frivilligbrandkår ställt till med kalas. Ingen rast, ingen ro.
Fyra dagars vandring bland plockmogna Riesling-druvor ska ta oss till vår tyska slutdestination i Trier. Det blir en lätt vinmarinerad dag längs den slingriga floden och en del krävande höjdmeter för att slippa långa tärande längdkilometer. Skönt att den enligt ryktet lätt försupna kaptenen för var nykter nog att ta oss sista genvägen över floden. Och tack till vår värd Wolfgang som hade en härlig middag puttrande på spisen.