En vandring mot solen
Sintra och alla dess palats var verkligen magiska. Dock befinner de sig i rejält kuperad terräng. Utförsvandringen mot Lissabon genom något som vi uppfattat som stadens gröna lunga blev inte någon dans på rosor, men vi kämpade tappert genom den aningens skräpiga och taggiga terrängen. Besöket hos en vänlig fiskhandlare och hans krabater från havet räddade eftermiddagen och efter en afton i Lissabon var humöret på topp igen.
Vissa dagar kan man väl få turista? Råkar det dyka upp en vingård så knallar man in. Skulle det sedan på andra sidan gatan ligga ett litet ölbryggeri vill man gärna prova. Så kan man få en kort dag att bli lång. Vi lämnar Atlanten och tar ”fågelvägen” i riktning Lissabon. Äntligen kommer vi till världsarvet Sintra. En av få hållpunkter vi haft när vi ritat kartan till Algarve. Det verkar vara fler som hittat hit.
Havets kraft och envishet fascinerar. Det riktigt känns hur vågorna gräver sig in i berget under våra fötter. Stigar och vägar är bokstavligen bara till låns. Man får vara noga med var man sätter fötterna och inte låta blicken fastna på guppande surfare eller det trolska dimlock som sveper in över landskapet. Vi håller oss borta från de värsta stupen och anländer slutkörda lagom till middagstid.
Det är inte trångt på stränderna. Det är vi, sanden och någon enstaka badvakt som hissar flagg inför dagens värv. Ett arbete som består i att vaka över en 20 meter utstakad strandremsa där man livräddas om vågorna blir för tuffa. Simmar gör bara fiskarna. Dessutom besitter vakterna spetskompetens angående tidvattnet som är helt avgörande för vilka vägar vi vågar ta. Är det högvatten får vi njuta av utsikt istället för sand mellan tårna.
Dagens led hade tagit ner skylten sedan länge och kvar fanns några bortglömda markeringar och fyra alltmer vilsna vandrare. Behövlig hjälp fick vi av den stolte fiskaren som just hämtat middagen ur havet. Ikväll blir det bläckfisk och musslor. Han poserade glatt och visade vägen nerför den tunna rostiga stegen och vidare. Dagen innehöll kanske någon brant genväg för mycket, men bläckfisken och de grillade räkor som väntade vid slutmålet var värda allt besvär.
Det var dryga kilometer som sammanband den vilda serran med den katolska vallfärdsorten. Som tur var bar den tätnande bebyggelsen inte bara med sig asfalterat underlag utan även allsköns inrättningar för att stilla våra primära behov. Inrättningar där det laddades inför kvällens stora match där gudsände Cristi förväntades leda sina lärjungar mot nya (EM-)mirakel. Känns rätt att sedan se matchen Fátima.
Här bor bara de som blivit kvar. Och knappt de. Under dagen passerar vi byar med hus som borde gått i arv men istället står och förfaller i det tysta. Gårdarna patrulleras inte ens av ilskna vakthundar och man hör fågelkvittret. De människor man ser hittar man som vanligt på barerna och visst är det billigt att umgås. Ett glas vin – en euro. Ju enklare ställe, desto mer fylls glaset. Gärna till randen.
Vissa dagar ser vi massor. Andra ser vi nästan ingenting. I dagens täta dimma hade vi fullt sjå att hålla ihop gruppen. Från grottor hörs meditativ musik och här och där tittar en get fram när vi går genom de dimhöljda olivlundarna. Slutmålets San Pedro-party blev inte lika livat som vi hoppats och inte tog vi in ett fat med nationalsnackset caracoles idag heller. Man blir liksom aldrig riktigt sugen.
Vi är inga historiebuffar, men Conimbrigas tidstunnel tillbaka till romartiden vill vi inte missa. En snabb tidsresa bakåt genom krig och elände och på andra sidan väntar en mäktig romersk stad byggd i de portugisiska bergen. Så långt allt väl, men när vi ett par timmar senare står intryckta i ett buskage med åskan rullande och regnet sipprande på insidan av regnjackan så var det inte lika muntert. Utom möjligen för den snigel som långsamt släpade sitt hus uppför benet.
Coimbras förtrollande gamla stad till trots så finns det även en charm med ett vackert förfall. Dagens tur blev kort och delades mellan kloster och världsarvsskyddade gränder i Coimbra och en dryg mil vandring motströms längs pilgrimsleden.