En vandring mot solen
Damen gick nära upp på tå när hon skulle visa hur högt stigen ledde. – Däruppe är luften härligt frisk. Detta blev dagen vi blev du med lokalbefolkningen. Först den stolta biodlaren som just vunnit tre medaljer i portugisiska honungsmästerskapen. Sedan den härliga 87-åriga damen som med lycka i blicken beskrev hur hon dansat på Madeira och i Italien och mycket mycket mer.
Miradouros älskas här över allt annat. Utkikspunkter som gärna liksom hänger över stupet. Dagens höghöjdsboardwalk blev en utmaning för svindelanlagen. Att vi sedan vågade oss över staketet för att ta branten ner mot den för oss veklingar strida floden är så här i efterhand oförståeligt. Sedan lyckades inte ens de bistra vakthundarna skrämma oss.
GR(rr) 51:an må vara tydligt utmärkt på kartan, men i verkligheten består den av helt obanad terräng. Spåren av den stackare som med sin vita och röda färgburk kämpat sig fram har sedan länge vuxit igen. Nu finns en del nertrampade brännässlor och blodiga törnen att följa. Vi kom via några svalkande flodbad fram till slut. På macken bjöds vi nygrillad brödkorv och gott vin av den entreprenörielle ägaren som tankade bilar och korkade upp årgångsvin med samma lätthet.
28 km i 28 grader. I skuggan. Idag bälgar vi i oss vatten. Underbart då att vänliga själar längs vägen placerat ut ett par stationer med allehanda godsaker inklusive kalla drycker. Betalning sker efter förmåga och läggs i en liten gris. Det är två solstekta vandrare som på slutmålet ramlar in på första bästa uteservering. Nu har vi tröttnat på vatten.
Marknadsdag. Det är en prövning att välja bort poulet rôti, terrine och nyslungad honung, men årets första jordgubbar kan vi inte motstå. Inte heller en riktigt fet bit ost. De blir bra komplement till den spartanska frukosten. Via ett snabbt besök på stans ståtliga katedral tar vi oss ut i spåret igen. Längs vägen får vi lära oss om icke-våldsalternativet till traditionell tjurfäktning, samt att alla ormar inte är så farliga som de ser ut. Men skrämmas kan de.
Armagnacs Montreal är charmigare än sitt avlägsna syskon i Canada och ett utmärkt stopp för både lunch och picknick-inköp. Dagen började annars i en av Frankrikes ”vackraste” och kanske mest överskattade och för säsongen övergivna byar. Den sista milen längs en platt evighetslång asfalterad före detta järnväg blev inte heller så charmig som vi hoppats men den tog oss i vilket fall till trevliga Eauze på ett behagligt sätt.
Det är inte var dag man börjar med fyra små huttar armagnac. Mikrobränneriet låg bara en daggvåt äng bort från nattlogin. Med en lätt morgonyrsel och en inte alls så lätt armagnac-flaska i bagaget var det passande med en behagligt kort vandringsdag förbi Condoms katedral och d’Artagnan och hans tre vapendragare. Vi tipsas om hans ättling i grannbyn, men våra fötter är avogt ställda till omvägar så det får bli en annan gång. Nu är vi på caminon igen!
Våren är här! Och solen gör sitt bästa för att röja upp stigarna från gårdagens skyfall. Den lagom långa dagen började annars i sakta mak. Efter 45 minuter hade vi vinglat 450 meter mellan shopping och cafeer. Dagens höjdpunkt var tveklöst de snöklädda Pyreneerna som plötsligt siktades mellan grönskan och molnen. Lite Columbus-vibbar blev det. Vi har faktiskt traskat hit från Fredhäll.
”Madame! Excusez moi, quelle heure est-il?” Den analoga mannen stod tålmodigt med sitt armbandsur i handen och väntade på att någon skulle komma förbi. ”Man har visst ställt om tiden.” Tur att vi kom förbi. Dagen börjar med en solig promenad längs den spegelblanka Canal du midi, får ett abrupt stopp vid en nyplanterad bambuskog och slutar i ihållande spöregn. Blev pinsamt blött i receptionen på Henri IV.
En timme tidigare hälsades vi ”Willkommen nächsten Jahr” av den frejdiga caféägaren. Igår tog nämligen den tyska sommaren slut. Hungrande stapplade vi vidare. Så lycklig man då blir när det dyker upp ett oväntat trädgårdcafé. Att det enda som finns på menyn är tysk pizza gör ingenting. Vi firar med ett glas Riesling, vilket dövar sinnena lagom för att orka den inte så natursköna vandringen genom Triers förorter fram till det tyska slutmålet Porta Nigra.