En vandring mot solen
När morgondimman lättar vid Loire blir allt bara fantastiskt vackert. Dagen går förbi klosterkyrkor, en helfransk lunch och genom en och annan gräshoppsvärm fram till den märkligaste middagsservering vi hittills stött på.
I stekande sol och mullrande åska tar vi oss de ganska dryga tre milen genom kohagar, förbi grodpölar och murmeldjurhålor fram till den ryska hästhopperskan som helt förträngt att hon väntade gäster.
Upp och ner för de långa backarna i gröna beaujolais traskar vi törstiga och svettiga genom vackra avfolkningstrakter fram till vattenhålet Thizy-les-Bourgs.
Vi vandrar Skåneledens första etapp förbi centercourten och ut till bjärehalvöns yttersta spets. På vägen möter vi allt från östermalmsbor i badrockar till nyfikna lamor. Samt ett kargt, för varje steg allt vackrare, kustlandskap som omges av ett sammetslent och kristallklart badvatten.
Efter regnet. Några joggare, flanörer och ett fåtal badsugna, men framför allt tolv kilometer snäckor och sand. Och en härlig doft av tång. Man tröttnar inte.
En tångdoftande västlig bris nådde oss redan ett par timmar tidigare och för en kvart sedan blev motorvägsbullret överrröstat av brusande hav. Sedan övergick den jordiga stigen i sand och när vi äntligen tog vi oss över den sista sanddynen så var det en speciell känsla att blicka ut över Laholmsbukten, 20 vandringsdagar från Bråviken.
Vi träffar gamla bekanta vid danska gränsen och går sedan över en utrymd sjö, Hallandsleden och till sist på vandringsvänliga Banvallsleden som leder oss till den soliga terrassen på pensionat Tallhöjden.
Vi tar en slurk ur Alebos häsobrunn och beger oss sedan genom djupa skogar och över fuktiga myrar fram till ett söndagsstängt vedugnsbageri. Just före skyfallet når vi natthärbärget pensionat Sågknorren där vi bjuds en härlig trerätters.
Stundtals med hjärtat i halsgropen känner vi oss som jagat villebråd när vi vandrar genom obefolkade vilthägn och närgångna åskväder.
En kort etapp både längs järnvägsspår och andra spår som vi inte ser ett spår av fram till ett sömnigt Reftele vars vackra tågväxlar ändå sätter lite färg på tillvaron.