En vandring mot solen
Vissa dagar ser vi massor. Andra ser vi nästan ingenting. I dagens täta dimma hade vi fullt sjå att hålla ihop gruppen. Från grottor hörs meditativ musik och här och där tittar en get fram när vi går genom de dimhöljda olivlundarna. Slutmålets San Pedro-party blev inte lika livat som vi hoppats och inte tog vi in ett fat med nationalsnackset caracoles idag heller. Man blir liksom aldrig riktigt sugen.
Vi är inga historiebuffar, men Conimbrigas tidstunnel tillbaka till romartiden vill vi inte missa. En snabb tidsresa bakåt genom krig och elände och på andra sidan väntar en mäktig romersk stad byggd i de portugisiska bergen. Så långt allt väl, men när vi ett par timmar senare står intryckta i ett buskage med åskan rullande och regnet sipprande på insidan av regnjackan så var det inte lika muntert. Utom möjligen för den snigel som långsamt släpade sitt hus uppför benet.
Coimbras förtrollande gamla stad till trots så finns det även en charm med ett vackert förfall. Dagens tur blev kort och delades mellan kloster och världsarvsskyddade gränder i Coimbra och en dryg mil vandring motströms längs pilgrimsleden.
Damen gick nära upp på tå när hon skulle visa hur högt stigen ledde. – Däruppe är luften härligt frisk. Detta blev dagen vi blev du med lokalbefolkningen. Först den stolta biodlaren som just vunnit tre medaljer i portugisiska honungsmästerskapen. Sedan den härliga 87-åriga damen som med lycka i blicken beskrev hur hon dansat på Madeira och i Italien och mycket mycket mer.
Miradouros älskas här över allt annat. Utkikspunkter som gärna liksom hänger över stupet. Dagens höghöjdsboardwalk blev en utmaning för svindelanlagen. Att vi sedan vågade oss över staketet för att ta branten ner mot den för oss veklingar strida floden är så här i efterhand oförståeligt. Sedan lyckades inte ens de bistra vakthundarna skrämma oss.
GR(rr) 51:an må vara tydligt utmärkt på kartan, men i verkligheten består den av helt obanad terräng. Spåren av den stackare som med sin vita och röda färgburk kämpat sig fram har sedan länge vuxit igen. Nu finns en del nertrampade brännässlor och blodiga törnen att följa. Vi kom via några svalkande flodbad fram till slut. På macken bjöds vi nygrillad brödkorv och gott vin av den entreprenörielle ägaren som tankade bilar och korkade upp årgångsvin med samma lätthet.
Varför krångla till det i onödan. Vi studsar ner till nakenstranden och följer praian hela vägen till Peniche. Månens dragningskraft öppnar en perfekt genväg över havsbotten och livvakterna har fullt sjå att justera varningsflaggorna när vågor och surfare drar sig allt längre ut. Dagsverket firar vi med caiprinha och ännu mera bläckfisk.
Idag blir det femstjärnig vandring med det dånande havet i ena örat och sjungande blivande Ronaldos i det andra. Den grillade bläckfisken beställer man med eller utan bläck och sardinerna nästan sprattlade på tallriken. Hade det inte varit för det där lilla flodinloppet som bara några meter brett tvingar oss till 10 km omväg, några kapsejsade träd och den elakt stickiga undervegetationen så hade det varit perfekt. Vi fick i vilket fall bo kungligt. Och så fick vi träffa lagunens flamingos.
Jättevågorna och surfarna i Nazaré har tagit sommarlov. Det är bara stans fiskare som aldrig får ledigt. Är som att gå på konstvandring att passera allt som ska torkas.
Folk strömmar till beachen med bollar och parasoller medan vi en smula avundsjuka tar boardwalken söderut med våra ryggsäckar. Men beachfolket missar å andra sidan både dinospår, flockar av skärmflygare och en del galna vyer. Så det så!
Det blir en tuff dag som börjar rätt uppför ett berg och slutar med ett antal kilometer pulsande på sandvägar. Det gäller att fylla på depåerna när tillfälle bjuds. Och tillfällen är det gott om. I byarna hänger hela fruktdisken och dinglar. Vi vågar inte palla, men våra längtande blickar uppfattas av en vänlig man med en hink härligt söta plommon. Obrigado! Efter en lång dag når vi till slut surfstaden med världens största vågor, lagom för att se solen gå ner över ett blankt hav.